”Men vad är det här? Är det den officiella arsledagen?” undrar dottern irriterat. Det är hon som kör oss till morfars födelsedagsmiddag i år. Känns lite ovant, att som mamma få sitta bredvid och slappna av. Men slappna av som förare verkar inte lika lätt. Dottern kör mjukt, smidigt och laglydigt. Hon håller hastighetsgränserna. Har man bara haft sitt körkort i ett år så är man noga med sådant om man är förnuftig, man har ju bara kortet på prov. Men jag tror inte bara det är därför, jag hoppas att mitt säkerhetstänkande har smittat av sig lite på henne och jag kan ta åt mig lite av äran av att ha en så förnuftig dotter.

Men … många andra verkar inte ha samma syn på det hela. Det är därför lördagen blir den officiella arsledagen. För alla de som gillar att sniffa andra i baken, och då menar jag inte hundar. Den bilen som på 70-sträckan mycket snabb hinner ifatt oss. Lägger sig nära nära, gör gester kastar sig från sida till sida i körfältet, lägger sig ute på höger sida och man misstänker att vederbörande tänker köra om på insidan… han kanske ska tacka oss? Vi vet ju att det är en fartkamera några 100 meter längre fram.

Eller bilen som på sträckan med staket på båda sidor och ingen vägren trycker sig nära nära när vi kör i 100… som om man kanske kan tänka sig att igenom dennes blotta närvaro ska tryckas framåt och fortare.

Till alla er vill jag säga.

• Det går inte fortare för att ni ligger nära, vi ökar inte hastigheten för det. Kanske funkar på andra som blir stressade men inte oss, vi har tränat Mindfulness
• Om vi måste bromsa hastigt så kommer ni att sitta i arslet på oss… finns inte en chans att hinna stanna med tre meter till nästa bil i 100km/timmen
• Hastighetsbegränsningarna finns där av en anledning. Det kallas säkerhet. Någon som kan det här har tittat på alla risker vid just den här sträckan och gjort en bedömning om lämplig hastighet. Är du bättre än de på det här med att bedöma risker, har du alla fakta?
• Ni kommer att tjäna max några minuter på att köra fort men ni kommer att öka risken för att råka ut för något om en olycka inträffar med många många procent…

Men vad vet jag, det kanske bara var väldigt många från Katrineholm som hade bråttom till BB eller sjukhuset i Norrköping i går…det var därför de hade så bråttom.

Jag går inte igång på gitarrsolon. Det bara är så. Har nu konstaterat att det kan helt enkelt förstöra en i mina ögon annars ganska bra låt med melodi och möjlighet till att kanske sjunga med. Då kommer det, gnisslet! I vad som verkar en oändlighet känner gitarristen ett behov av att kliva fram i rampljuset, visa sin enorma kunnighet i att snabbt, snabbt flytta fingrarna hit och dit över strängarna. Och jag vet att de är duktiga, det är tekniskt, det är snabbt det är otroligt skickligt och jag skulle aldrig i mitt liv kunna åstadkomma det själv. Det bara pågår alldeles för länge. Kanske har jag bara otur och råkat på just de gitarristerna, i just den gruppen som inte har lyckats få ihop solot med resten av låten till en helhet? Jag kanske bara inte har sett ljuset.

Eller kanske är det onda minnen som gör sig påminda, de som jag förträngt om en skiva med Aldo Nova på repeat i all evighet en natt i en studentlägenhet på Halvergatan i Katrineholm 1988… den kvällen blev ju början på något inte så bra.

Kanske inte är gitarristerna och solonas fel… kanske något helt annat som gör sig påmint.

Kan du så kan jag, tänker jag och klämmer till runt den lilla kroppen, det knäpper till när innanmätet kletar ut sig runt mina tummar. Nu lever du inte längre din onda lilla varelse, inte heller alla dina bröder och systrar. Knäpp, klafs, knäpp, klafs, knäpp, klafs. En efter en försvinner de från denna världen och mina händer blir täcks snart av en grönbrun sörja.  Kan du äta upp mina aklejor och endast lämna tomma växtskelett efter dig i min rabatt kan jag göra dig det samma. Knäpp, klafs, knäpp, klafs…

Aklejbladstekeln - ärdet de visst som drabbat mina aklejor,har jag lärt mig nu och tydligen är just klämmandet det enda effektiva...

Det är mitten på 80-talet, de där balla killarna med egen lägenhet har bjudit hem mig och en kompis på filmkväll. Spännande är det tycker jag som varken är van vid att se film hemma eller att vara i lägenhet, lantis som jag är. De är väl glada att ha raggat upp några intet ont anande 14-åriga tjejer. För att imponera, eller kanske göra oss lite rädda och mer välvilligt inställda till kel, har de hyrt en skräckfilm. Det hela utspelar sig på någon av polerna, det är kallt, ödsligt och man är isolerad på någon forskningsstation. Det börjar hända mystiska saker. Det finns något elakt där som gömmer sig och tar död på folk, varför får jag aldrig klart för mig. Helt plötsligt slits ett huvud av en av deltagarna i expeditionen och det växer ut ben från huvudet och det börjar springa runt som en stor spindel/krabba. Det är då jag börjar skratta, hela situationen är ju helt absurd. Är det skräck eller komedi undrar jag…

Blev inte mycket kel den kvällen minns jag. Vilka balla killar vill ha en lantisbrud som bara rått skrattar åt monster på film? De hade väl förväntat sig små flämtningar och skrik och sen behöva trösta och beskydda och kanske få lite hångel...

2011 – familjen ska titta på film, dottern har valt. Det är en främmande planet, det är en övergiven forskningsstation, det är varmt och ödsligt. Det finns något elakt som gömmer sig och tar död på folk. Det har många ben och… inte heller nu blir jag rädd eller flämtar och skriker. Jag undrar mer hur många gånger kan man återvinna samma filmmanus? Och… det blev inte så mycket kel den här kvällen heller.

En vanlig dag på hemma hos mig och min familj: Strips med kidneybönor till middag, till efterrätt en mjölboll smaksatt med kakao, rullad i solrosfrön och till det lite vispad grädde. Bredvid den bleka och tandlösa  familjen tuggar hundarna glatt i sig mat i överflöd, de utmärglade katterna tittar på. Hundarna äter så mycket så det behövs massvis av bajspåsar för att plocka upp resterna när familjen sedan tar en promenad.

Så har vi det om man ska tro ICA – ”Här får ni rabatt på de varor ni brukar köpa”… vet inte hur de definierar brukar, inte på samma sätt som jag i alla fall. Inget av det som jag får rabatt på ”brukar” jag köpa så värst ofta.

Så var det då det här med kålgrytan. Kål är gott, frun i huset gillar kål. Morötter är också rätt okej, lök och bönor lika så. Det händer att hon gör wok med just de ingredienserna.  Så det var väl inte så konstigt att mannen tyckte att han komponerat den ultimata maträtten åt vår familj. Billigt var det också när han tänkte efter. Glad över sin lyckträff lagade han en rejäl mängd kålgryta och ris som han bjöd sin fru på. Frun åt och sa inte så mycket mer. Matlådor fixades och skickades med frun till jobbet. Även nu sa inte frun så mycket, matlådan togs med och den… ja delar av innehållet åts i alla fall upp. Så efter att äntligen matlådorna var slut så kom frun hem efter ännu en lång och krävande dag på sitt jobb. Hungrig som en varg beger hon sig till grytorna på spisen och lyfter locket. Där någonstans börjar mannen ana oråd. Frun som annars har beskyllts för att vara en ypperlig skådespelerska såg nu fem dagar till med kålgryta framförs sig och plötsligt lyder inte ansiktsdragen, hon kan inte riktigt dölja att just kålgryta i fem dagar till kanske inte är vad hon väntat sig… att just det här receptet kanske inte var det godast hon ätit under sin livstid.

Det är hösten 1999, en kväll i en inte alltför välinredd ungkarlslya på Bråddgatan i Norrköping. Jag blev bjuden på kebabrulle och Fanta utspätt i hemkört. Det är så där lagom romantiskt som det bara kan bli i en ungkarlslya en fredag i september när singelmamman är barnledig för en gångs skull. Han är tuff han är ball, han gillar dödsmetall. Jag är bortkollrad av dalmål och dumma skämt. Det är då jag börjar lyssna på musiken i bakgrunden och undrar vad är det han spelar?”Women be my slave”… med Manowar upplyser han mig om. Men Fantan har gjort sitt, ingen kan köra mig hem. Kebabrullen har gjort sitt, jag har ett hiskeligt magknip.

Det är våren 2011 en kväll i början av maj, jag äter lakrits och dricker vatten, bredvid mig sitter samme man, numer min äkta man, i bakgrunden hörs…Manowar. ”Konstigt att du inte reagerar när jag spelar det för dig” säger mannen.

Kanske mer konstigt att jag blev kvar där på Bråddgatan den där kvällen för så länge sen funderar jag, Manowar till trots.  Jag borde kanske ha reagerat då, nu känns det som om det är lite sent påtänkt.

Ibland blir jag så trött på mig själv och att jag hela tiden återfaller fast jag sagt åt mig själv att sluta. Sluta jämföra mig med andra och fundera över vad de kan tänkas tycka och tro. Sluta förklara mig och istället stå för mina val. För val det gör vi alla och jag har gjort en del aktiva val som jag är nöjd med. Men så får man frågor gliringar och ibland inte ens det, det är mer att jag inbillar sig vad andra ska tänka, tycka och tro.

Så här kommer ett statemen! Jag har valt att ha två stora hundar, sex katter och en häst!

Jag har valt det för att:

 • det ger mig så mycket att få en blöt strumpa levererad klockan 04.58 en söndagsmorgon av en svart hund som är så glad så glad att jag finns där.

 • Jag vet att någon kollar av mig några gånger per natt för att se att jag är min säng och andas.

• jag kan sitta i soffan med en Leonberger i knät som vänder nosen mot mitt ansikte och dyrkande ser upp på mig.

• jag kan samtidigt ha en till hund på andra sidan, en katt i andra delen av knät och en katt som halsduk.

• jag kan med en morot få 800kg häst att flytta sig i små små steg runt mig

• när jag fryser kan få en spinnande pälsmössa slingrad runt mitt huvud när jag ska sova

• jag kan få ett enormt hästhuvud uppstoppat i armhålan för att få ett öra eller två kliat

• jag kommer ut i skogen och blir motionerad

• jag är alltid efterlängtad och någon blir alltid glad när jag kommer hem

• jag kan rida akademiskt och umgås med likasinnade

 Samtidigt har jag valt bort:

• ny bil som startar klockrent varje morgon och inte behöver repareras

• Ett perfekt städat hem (det går inte med all denna päls och alla dessa tassar…)

• dyra restaurangbesök, restaurangbesök i största allmänhet när jag tänker efter • resor som innebär bortavaro någon längre tid

• shopping och märkeskläder

• Åkgräsklippare

 Osv osv

Och det är mitt val, jag är rätt nöjd med det. Jag tycker det är helt okej att klippa gräset och använda mina egna ben. Jag behöver inte nytt och fint hela tiden, jag gillar faktiskt de saker jag har! Jag tycker inte om att shoppa om jag ska vara ärlig och att ligga och sola är inte heller min grej. Nu ska jag välja att sluta bry mig om vad andra har för värderingar och mål i sitt liv och tro att det är någon norm och faktiskt stå för det här.

Så nej ni behöver inte fråga om jag ska köpa en ny bil, om jag inte borde ha en ny fin trimmer eller en åkgräsklippare, eller om vi ska på någon semester i år. Jag har valt bort det till förmån för andra kvalitéer i livet. Hepp!