Vacklar ut i skogen för morgonens hundpromenad, är mer än lovligt trött och tycker väl att livet känns så där.  Finner mig helt plötsligt stående mitt i ett hav av smultron, röda och färdiga att plockas. Klockan är knappt sex på morgonen och ändå står jag där på knä och plockar dom, färska smultron till frukost kan väl få vilken dag som helst att få ett lite bättre skimmer.

Hemma igen häller jag upp smultronen i en skål tänker precis ta fram mjölken då jag hör en röst bakom mig ” du tänker väl på dvärgbandmasken, man kan inte äta bär direkt ur skogen längre”

Kvar på diskbänken står nu en skål nyplockade smultron som ingen har ätit… är jag feg eller bara förståndig. Har inte bestämt mig än, kanske äter jag upp dom efter jobbet.

Mitt gig med kören förvandlades helt plötsligt till ett gig med Thåström. Mirakulöst hade jag lurat ned honom till Norrköping (eller upp, har ingen aning om var han bor…) Scenen var hans och av någon outgrundlig anledning vill han dela den med mig. Vi var så bra, kompletterade varandra, publiken jublande och jag visste, att i morgon kommer det att vara rubriker i NT.

Spelningen är över, vi ramlar av scenen, svettiga och lyckliga, ned i källaren med avloppsrör i taket och fula väggar i puts. Det är här den temporära logen är. Alla vill prata med Thåström och jag hänger lyckligt bredvid… men eftersom kläderna är svettiga behöver jag byta om innan vi ska vidare ut i natten och fira våra framgångar.  Jag springer bort för att byta om, tar mina blekgula och kraftig vadderade tights. Jag är blöt av svett, de är svåra att få upp över benen, de liksom fastnar vid anklarna hela tiden och går inte att dra upp. Till slut är jag klar… Thåström är borta, han har hittat nya vänner att ge sin uppmärksamhet- kvar i källaren står jag ensam och svettig i mina vadderade tights…

Är det möjligen lämningarna av hundarna jag studerar närmare? Eller verkar jag närsynt när jag städar kattlådan? Nepp, det handlar om det som utspelar sig någon gång mellan ca 1700 och 1920. När jag var 12-13 plöjde jag Barbara Cartland romaner, jag kunde om jag var riktigt effektiv plöja fyra stycken på en helg, eller var det per dag? Jag kom upp ur min säng för att äta och besöka toa, sen ned igen…  de var ju så… bra!? Tänker inte läsa någon nu för att undersöka det hela närmare när jag tänker efter, vill ha positiva minnen kvar. Nu har det utvecklat sig till en vurm för dessa små äventyr helst från brittiska öarna, där alla är präktiga, där de onda är onda och de goda är goda, de rika är rika och de fattiga är fattiga, för alltid åtskilda och det är alltid romantiskt på ett eller annat sätt. Och snygga kläder! De har så snygga kläder, varför är det inte modernt längre? Jag skulle passa utmärkt i åtsittande liv och vida kjolar och snygga håruppsättningar. Och bli eskorterad av män som har kostym och hatt, eller räddad av män som har… kostym och hatt. Jag skulle vara hjälplös när det passade och tuff och en tigrinna till mor i andra fall. Alltid med mina kjolar rena och välstrukna oavsett vilken samhällsklass jag skulle tillhöra.

Istället är jag en kvinna i karriären, iförd skjorta och kavaj. Vissa män är nog smårädda för mig och det var ett bra tag någon försökte rädda mig från något alls.

Så jo jag kan se på sånt skit… jag kan drömma mig till en annan värld, en värld där allt är enkelt och man inte behöver välja så mycket…

Jag har grävt, luckrat, jordförbättrat för att äntligen så om det som inte kom upp. Olika sorters sallad och sen massor av rödbetor har jag petat ned och sen vattnat. Känner mig nöjd, den här gången ska det väl ändå komma upp något hoppas jag.  Jag var nog lite för tidig förra gången jag petade ned fröna.

Dagen efter så fäller jag upp parasollet, dukar fram fikat och slår mig den vid uteplatsen för att beundra vad jag åstadkommit. Hunden ligger bredvid på marken. Katten ligger och tronar uppe på stolsdynorna som är staplade på varandra. Längre bort i det höga gräset ser jag en annan av katterna komma spatserande. Det är då hon kommer. Helt oförskräckt landar hon i min salladsplantering och pickar upp ett frö, tittar på mig, pickar upp ett till, tittar på mig, pickar upp ett till. Jag blir helt paff, katt inom 2m, hund inom 2m och människa inom 2m samt ännu en katt på ingång. Men vad bryr hon sig om det den lilla korsnäbbshonan. Hon pickar tills hon känner sig nöjd. Människan är för paff för att reagera, katten verkar inte bry sig och hunden, den sover glatt vidare.

Jag undrar, hur kom hon på att jag sått nu? Dessutom ska en mindre korsnäbb mest livnära sig på gran och tallfrön… får väl lägga till ruccolafrön på listan nu… så jag gissar att kylan kanske inte var enda boven när jag planterade sist.

Dessutom har jag nu argument mot mannen när jag vill ha fågelbord i vinter. Enligt honom är det inte okej när man har sex katter att duka upp med fåglar på det sätter. Efter att ha sett det totala ointresset från familjens djur så tror jag att ett fågelbord är helt okej kommande vinter.