Tänk att nu har jag hört det uttrycket från två oberoende källor och inte allt för lång tid mellan tillfällena… att på något sätt har universum en plan för oss. Det som händer det händer för att det ska bli precis som det var tänkt att bli.

Jag tänker på det när jag susar fram i natten i min mäktiga Hyndai Atos med regnet piskande mot vindrutan. Det är mitt i natten och bredvid mig i dotterns knä i en korg ligger en mycket sjuk katt och flämtar. Jag lyckas till min förvåning få upp bilen i 120km i timmen vissa sträckor. Vi är på väg mot djursjukhuset två timmar bort. När vi väl fått tag på veterinären så visade sig att det inte var öppet längre på det mer närbelägna djursjukhuset, distriktsveterinären är synnerligen ointresserad av mer än att erbjuda en avlivningsspruta. Vi kastar oss i bilen och susar mot färjan bara för att inse att sista färjan gått och vi får åka runt hela viken, en lite extra tur på fem mil. Upp i huvudstaden åker vi först  fel för att sedan hittar rätt. Hon lämnas med dropp och skyhöga levervärden för att försöka stabiliseras för närmare undersökning. Men inget finns att göra, blod i buken, fel på levern och gallsten. Allt på en gång. Men vi gjorde så gott vi kunde tänker jag. Jag sitter med telefonluren i handen för att avgöra om hon ska kremeras eller inte och tänker att allt blev precis som det skulle… eller?

Helt plötsligt finner jag mig surfa på däckbranschorganisationens hemsida ivrigt läsande allt om gummiblandningar och dubbdäck kontra dubbfria vinterdäck. Jag oroar mig att mina däck legat utomhus utan skydd, hur länge vet jag inte, vad kan det ha gjort med dem? Är de hårda och farliga att beträda asfalten med nu? Några veckor tidigare tittade jag fascinerat upp under min bil och tänkte till min egen förvåning ”jäklar så schysst det ser ut med en helt ny länkarm!”

Istället för att studera de välvikta handdukarna och lakanen i linneskåpet och tänka ” jäklar vad schyst det är med välsorterade linneskåp” så har jag istället börja fundera på hur ofta man bör sota och hur en bra kakelfog bör ser ut. Det här märkliga beteendet är något som uppträtt under senare månader… jag funderar vad detta intresse kommer sig av. Någon kanske skulle drista sig till att påstå att det beror på att jag numera lever utan man i mitt hus… men det konstiga är att det var ju ingen annan som fixade de där sakerna eller ens verkade tänka på det när det bodde en man i mitt hus heller. Så det kan inte ha med avsaknad av inneboende man att göra… undrar vad det kan vara då?

Hon stod där framför honom, han lyfte sin blick, hans såg… en säckig hårdrockst-shirt och glansiga haremsbyxor.  Hans blick stannade vid de korviga gröna med ack så sexiga jaktsockorna som prydde hennes fötter. En liten glipa mellan sockans resår och haremsbyxans slut fick honom att… nja, näe, det funkar inte så va?

Hur snabbt kan förfallet gå? För att nyligen ha granskat och valt varje plagg med omsorg och noga studerat min kropp så att inga pinsamheter skulle visa sig, inga kvisslor synas, håret oklanderligt ordnat… så står jag nu här framför honom i denna klädsel helt ogenerat… skärpning Sandra, skärpning!