Det är 70-tal, polyesterkläder är helt rätt. Rätt tighta är de. Tight är inte skönt. I alla fall inte när man är fem år och har tjocka lår. Jag sitter där snällt i raden av andra barn på fotot och jag ser rätt obekväm ut. Byxorna stramar över låren och jag är huvudet högre än de andra på raden.

Några år senare, vi är på konsum, vi ska köpa byxor. Det är en stor händelse, det är sällan vi får köpa nya kläder, de flesta vi har är begagnade eller omsydda.  Mamma plockar fram par efter par men de sitter inte bra, jag får inte upp dom över låren. Vi måste minsann leta efter D-storlekar meddelar min mamma. Den andra tvillingen har motsatt problem, han är mager och spenig och där ramlar kläderna av, minsann om han inte måste ha B-storlekar på jeansen.

Årskurs fyra, vi ska köpa gympaskor. Jag måste ha stl. 38, det är jättestort tycker jag, bäst att köpa 39 så jag har lite att växa i säger föräldrarna. Jag känner nog ingen som har så stora fötter tänker jag uppgivet.  Jag är en klumpedunsa , välvuxen och med stora fötter.

Årskurs sju, en säck med urvuxna kläder anländer från våra sysslingar som är flera år äldre. Tuffa och balla killar är de. Jag gillar kläder, fast vi har sällan råd med att köpa nya så det är roligt när de kommer en hel säck med begagnade kläder. Bara det att… trots att sysslingarna är flera år äldre så är kläderna liksom redan för små för mig när de kommer i säcken till oss.  Jag försöker desperat att klämma ned mig i jeansen, jag lägger mig på sängen och drar och sliter och försöker få upp dom över de där låren. Det går inte så bra, jag får ge dom till min lilla speniga tvilling istället.

Jag är drygt 40 år och får klädråd av min frissa och stilcoach. Du har ju smala ben så de ska få synas säger hon som den mest självklara sak i världen. Jag tittar förvånat på henne? Jag, smala ben? För där inne är jag fortfarande den där rätt stora och bastanta flickan som aldrig fick på sig byxorna och som med avund i ögonen tittade på alla de andra små nätta älvorna som var hennes jämnåriga kompisar.

Står i skoaffären och har hittat skorna jag vill ha. Det brukar inte vara det svåra. Det är inte att välja sko som gör att jag spenderar  onödigt mycket tid i skoaffären de gånger jag ska köpa fotbeklädnader. Det är rädslan för storfot. Att storfot ska vara jag. Jag vet ju rent teoretiskt vilken skostorlek jag har. Problemet är att jag har halv storlek, 38.5, det finns mest i sportskor och just sportskor är inte någon jag brukar inhandla. Ibland sitter 38 som en smäck, ibland inte, det är då jag behöver 38,5.  Men oftast finns inte den storleken och det är då skräcken för storfot kommer in i bilden.  Tjejer har små fötter, män har stora fötter, små fötter = kvinnligt. Så är det bara. Fråga mig inte varför, jag kanske levde med snörda fötter i Kina i mitt tidigare liv. Men för allt i världen jag vill inte ha stora fötter. Eller det får inte SE stora ut i alla fall. Ja,ja säger ni 38,5 eller till och med 39 är inte direkt stora fötter. Det är inom ”normalfördelningen” om man säger så. Det är därför kvinnoskor finns i de storlekarna. Börja man komma upp mot 42 kanske man kan börja fundera på saken. Men det spelar ingen roll, logiken är inte inkopplad i det här fallet. Jag provar och provar, funkar kanske inte 38? Jag tar på mig och går fram och tillbaks. Nej det klämmer och tårna känns onekligen snörda enligt gammal hederlig kinesisk modell. Tar på 39 och vandrar framför spegeln fram och åter, tittar och tänker, jo rätt stora ser de nog ut till min längd. JÄTTESTORA faktiskt när jag tänker efter. På med 38 igen och vandrar åter fram och tillbaks som en osalig ande i lokalen. På och av, av och på, skorna riskerat att bli utnötta i dragkedjan som jag håller på och då har jag inte ens köpt dom! Expediten frågar lite om jag behöver hjälp. ”Jo…,det är ju det här med storleken” säger jag. Hon förklarar tålmodigt, som så många expediter före henne, för mig hur det bör kännas. ”Ja men det glappar ju i hälen säger jag” och ser olyckligt ut med 39:orna i handen.

Nu slutar det med att jag tar med 39:orna hem, efter timmar av vånda. För hur det än är så går komfort framför snygghet nuförtiden,  till skillnad mot när jag var 15 och alltid gick hem med 38:orna.

Mellandagar som ska jobbas, tänkte först att jag ska till jobbet och fixa lite,  men dottern ville hem en sväng. Så jag bestämmer mig för att lämna hunden som jag haft över helgen till dagmatte för att sen hämta dottern och jobba hemifrån. Tack för VPN-uppkoppling och inga möten inplanerade som för distansmöten möjligt.  Att jobba i plyschbyxor känns helt okej en dag som denna.

Gummistövlar, reflexväst, pannlampa och alpackajacka på, det regnar, är snömodd på marken och bäcksvart ute när hunden ska rastas innan avfärd mot staden. Lämnar man vid tåget, hund vid dagmatte och ringer dotter för att säga att nu är jag klar du kan komma ut så åker vi hem.

”Jag kan åka med dig hem efter jobbet istället” – Jaha .. hm. Den möjligheten hade jag inte planerat för, men flexibel som jag är så fixar jag väl det.

Så nu börjar jag mitt yrkesår 2012 på kontoret, iförd arméns M90 gummistövlar, en jumper med robotar och glitter på bröstet stl 158 ärvd efter dottern, tur jag inte har plyschbyxorna på mig, håret glatt på svaj då det lockar sig så fint i fuktigt väder. Som jag ser ut när jag är hemma och ingen ska se mig.. .så nu visar jag mitt sanna jag för mina kollegor. Företagets kvalitetsledare feeling hot hot hot… not.