Hur säkerställer man att pojkvännen  inte får kulmage som ett resultat av att ha slutat röka… man övertygar honom att dans är en bra motionsform och att just salsa är extra bra. ”Jodå, så är det!” säger jag tittar uppfodrande på honom och uppmuntrar hans farhågor att man kan gå upp i vikt av att sluta röka. Att han är mager som en sticka och absolut inte verkar ha några som helst anlag att lägga på sig extra kilon överhuvudtaget nämner jag inte. Motion behöver han, och salsa är grejen.

Så här står jag nu. Pojkvännen har varit och rekognoserat veckan innan på ”prova på gång”, själv satt jag fast i Borlänge på tjänsteresa och fick aldrig möjligheten. Jag fick lita på hans goda omdöme (precis som han litat på mitt när det gäller det där med risker för kulmage och dans som motionsform). Just nu undrar jag varför jag gjorde det. Jag ser mig själv och ett annat gäng i spegeln, några ser förväntansfulla ut, har skaffat riktiga dansskor med glitter på. Några ser helt förvirrade ut och andra ser mest ut som de har ont i magen. Jag har inte dansskor med glitter på om ni undrar…

 Dansläraren går igenom stegen och vi går efter. Känslan av ett Friskis och Svettis-pass infinner sig. Det är en stor yta, det är speglar, det är en hurtig människa längst fram som rör sig lätt och smidigt och försöker övertyga oss om att det här är lätt, jodå bara vi försöker! Jag står längst bak med killarna och försöker gömma mig och undrar varför inte armar och ben gör som hjärnan befaller. Aha, det var ju därför jag slutade med friskis och började lyfta skrot för länge sen.. koordinationen! Och tanken att tjejer ska väl ändå vara bra på det här!? Och jag har ju faktiskt gått buggkurs för så där 25 år sen… lite rytm borde jag ha. Jag börjar svettas och är inte säker på att det beror på att vi faktiskt ”motionerar” eller om det beror på att jag är så nervös och har prestationsångest.

Efter att vi i grupp tränat in stegen är det dags, vi ska dansa, med varandra! Tjejer och killar radas upp på led och jag får Norrköpings coolaste kille som danspartner. (det är dock inte han med den icke begynnande ölmagen) Blicken är stirrande, hållningen rak, kläderna som en riktig cool gangster. Vi tar varandra i händerna, och faktiskt, det går riktigt bra. Fram och tillbaks och åt sidan. VI behöver inte nämna det där med snurren, snurra ska jag lära mig i ett annat liv. Hans hand darrar lite och till slut kommer ett litet leende, han är ändå mänsklig. Sen börjar speeddatingen. Man får dansa en liten snutt sen byter vi partner medsols. Och det är då jag inser vilken tur jag hade att mesta delen av dagens lektion var med coola killen. Han var bra, alla andra var kanske inte lika bra :/ Undrar lite vad killarna tycker om min prestation.? Tillslut har vi nästan roterat ett varv i cirkeln av dansande och jag ska faktiskt få dansa med mannen jag släpat dit. Hur det gick? Hm.. det får vi ta en annan gång ;)

Sjuk.. det händer väl att jag är som alla andra. Jag har nog tur att inte bli så medtagen, när mina närstående ligger och feberyrar och hostar lungorna ur sig så nyser jag lite, snyter mig och fixar mig till jobbet ändå. När folk i min närhet spyr så mår jag lite illa men det funkar, om jag inte tänker på det så .. och inte äter för mycket.  Så klart har jag också blivit riktigt sjuk, det händer mig med, bara inte så ofta som andra… eller?

Varje gång jag blir sjuk, känner lite symptom så får jag känslan att ”snart kommer någon på mig”, ”snart kommer de på mig när jag fejkar och latar mig”. Inte är jag sjuk inte, jag kan nog släpa mig till stallet med spyan i ena mungipan för inte ska jag ligga till sängs. Inte ska jag be om hjälp, jag är inte sjuk, det är bara jag som överdriver. Man ligger inte till sängs och åmar sig, man skärper till sig och går till jobbet/skolan eller var man nu ska infinna sig på dagarna. Det kan ta sig absurda uttryck. Jag minns när jag bodde ensam med tre små barn i ett stort vedeldat hus ute på landet. Jag fick influensan, men, bra kvinna reder sig själv. Först när jag är för svag för att lyfta vedträt upp till hålet i pannan så vi kan få värme i huset och att storasyster 4 år har gett sina syskon middag, glass och cornflakes, så inser jag att jag nog borde ringa någon. Fast ändå med känslan av att nu kommer de att komma hem till mig och tycka att jag är lat.

Eller den gången jag höll på att förlora synen. Jag insåg nog att något var fel. Men söka hjälp? Gå till doktorn? Optikern? Jag överdrev nog, det var nog inte så farligt. Till slut ringde jag lite försynt till min optiker och sa ” det är något konstigt med mig öga, det är som om jag har en stor svart fläck i synfältet” ”Hm…du bör nog ringa ögonkliniken sa de” på ögonkliniken sa de ”KOM HIT GENAST” och väl där sa de ”du är blind på halva ögat, HUR LÄNGE HAR DU GÅTT SÅ HÄR!?, vi ser att det är ett tag det har påbörjats ärrbildning vilket inte är bra! Operation omedelbart!”

Historierna är många och alla går de ut på att jag inte lyssnar på min kropp för någon inre röst säger åt mig att jag bara latar mig och försöker komma undan. Istället härdar jag ut, går ut från kursen och kräks och går in och sätter mig igen på lektioner osv. Eller talar inte om för någon att jag är sjuk och försöker hantera det själv hemma i min ensamhet.

Så när någon i min närhet blir sjuk så vet jag inte hur jag ska bete mig. Ska jag likt Florence Nightingale vårda ömt, badda pannor och fråga hur du mår? Ska jag hämta vatten och glass och säga ömma ord? Ska jag stoiskt låtsats som ingenting för vederbörande vill nog inte ha mig daltandes runt omkring sin sjukbädd. Innerst inne vet jag ju att ömhet och omvårdnad är det man som sjuk behöver ha och jag borde ge… och kanske det jag själv skulle behöva men inte ens kan be om.

Att hava fördragsamhet med de sjuka och svaga är inte lätt när man inte ens har det med sig själv, konstaterar jag. Och funderar ännu en gång på hur i all världen jag blev jag den jag blev och vilka faktorer som påverkar en människas syn på sig själv.