Sanningen att säga har jag nog inte druckit direkt mycket kaffe sen någon gång i början av 1990 då jag blev gravid med mellandottern. Då smakade inte kaffe så gott längre.

Vissa återfall har det blivit under åren, oftast i kombination med whiskey, grädde och farinsocker. Vissa försök har också gjorts tillsammans med ungefär lika stor mängd mjölk som kaffe, för att det ska bli gott. Resultatet blir oftast en mycket speedad person med smått ångestkänning som likt en amfetaminmissbrukare går med konstiga steg och virrar mellan olika aktiviteter.

Så när kollegan vid kaffeautomaten frågar ”Jaha du dricker inte kaffe längre” när jag står där med min temugg blir jag fundersam.  Funderar lite till och kommer på att samma kollega nog tittade lite extra på min mage igår när vi pratade. Har ju hört talas om att vissa tittar mer på brösten än på ansiktet vid samtal men här var blicken något lägre, maghöjd skulle jag säga.

Nej jag dricker inte kaffe, nu heller. Jag kan däremot bekräfta att jag utvecklad en viss fäbless för myspys med kalorifyllda matvaror under senaste året, kanske syns det mer än vad jag vill erkänna.

Med stampande steg och nedsänkt blick som inte söker kontakt far hon runt i hemmet. Varje försök till närmande både fysiskt och verbalt från mannen avvisas. Tystnaden från orden är stor men skriken från handlingarna desto större. Pang, klamp och smäll. Kroppen säger det inte munnen kan formulera. Något är fel men vad? Vad kan inte sägas utan måste fysiskt uttryckas? Att betongplattorna har flyttats, att strålkastare putats, att diskbänk torkats… att dator använts att… mannen lyckas i ett obevakat ögonblick kasta ut en arm och fånga henne när hon frustrerat far förbi i en fläkt av iskyla…. ”PRATA MED MIG! Du måste säga vad som är fel!” Kroppen vet det inte munnen kan formulera. Helt plötsligt inser hon vad han måste göra, Mata mig säger hon! Och lugnet sänker sig över bygden.

Du har fått ett uppdrag att slutföra. Problemet är ju att det inte blir klart riktigt när det var tänkt. Faktiskt blir de flesta uppdrag du har inte klara i tid, en del inte blir klara alls, någonsin. De bara pågår i all evinnerlighet. Fattar inte att alla runt omkring verkar tjuriga och tjatar på dig. En del blir faktiskt riktigt arga på dig, otrevliga blir de också när du tänker efter. Skickar sura mail, frågar och frågar om samma saker hela tiden. Men du kan inte ge dem det de vill ha, det är ju inte riktigt, riktigt klart. Det kan nog göra ännu lite bättre, om du bara hade mer tid. Men det är ju så mycket du ska göra, och allt ska bli så bra. Du hinner liksom bara inte färdigt. Fler saker får du också, fast du inte är klar med det du skulle ha gjort. Fattar inte att alla tjatar på dig hela tiden. Du jobbar ju massvis! Det är ju inte så att du inte jobbar. Du gör ju det chefen sagt åt dig och du jobbar med det du blivit tilldelad och någon gång blir du nog klar. Och dessutom har inte chefen haft några synpunkter alls. Är chefen tyst måste du ju vara bra, för om det inte var bra skulle väl chefen säga till och agera? Förstår inte alla andra det?

Att inte följa upp resultat, inte analysera varför medarbetare inte hinner enligt plan, inte åtgärda påtalade problem där människor är inblandade och få bättre resultat och mer välmående medarbetare. Inte kräva avrapportering. Istället sopa under mattan och låta saken bero. Om jag tittar åt ett annat håll kanske problemet löser sig ändå? Någon annan kanske hanterar? Usch, jobbig säga till, ge feedback, orkar inte idag, tar tag i det hela en annan dag. Ska jag göra detta? Vet att det påpekas från andra att vissa av medarbetarna inte gör vad som förväntas… men, det löser sig nog bara inte idag.

 Varför är det så svårt för vissa att våga vara chef!? Att säga som det är?  För inte är det väl så att medarbetarna vill sakna styrning och få veta om de är på rätt väg?

De ligger där på hög, i huvudet, de kommer sällan på pränt. Alla inlägg börjar ju i huvudet och tar en ganska slutgiltig form där, ämne väljs, vänds vrids och analyseras innan jag sätter mig och skriver. Men det finns ett stort antal som aldrig kommer på pränt. De som egentligen är de som bränner, skaver och berör. De som kanske skulle göra skillnad, skapa debatt i aktuella ämnen som berör mig, påverkar mig. De som handlar samhällets och även ibland min egen oförmåga att handskas med olika situationer. Men att skriva om dem, hur bra terapi det än skulle vara, hur mycket påverkan och debatt det skulle orsaka, blir inte gjort. För det skulle lämna ut andra människor än mig själv, människor som inte valt att bli offentligt exponerade och granskade. När jag startade min blogg lovade jag att aldrig lämna ut andra människor utan deras samtycke. Så nu finns de bara i mitt huvud, en stor och välfylld bank av blogginlägg som ni aldrig kommer att få läsa.

Under mina stunder i svampskogen, stallet och i rabatten så tänker jag på de som inte valt på samma sätt. De som bloggar om sitt liv inklusive andras. Där de nämner vid namn, har med bilder. Hur tänker de? Vad var det som fick dem att göra det valet? Men det är deras val och inte mitt, jag fortsätter samla på hög. Och ni får fortsätta läsa om saker som kanske gör att jag verkar leva ett ganska bekymmerslöst och banalt liv fullt av i-landsproblem.

Hösten 1986, jag har tagit mod till mig och klippt till. Kort blev det, en tuff frilla som inte många andra hade, håret fönat framåt i små spetsar mot ansiktet. Kände mig rätt cool i den. Lördag morgon och familjen åker tillbadhuset. Jag är trött, osminkad och ofixad i håret. Ska ju ändå bada. Mamma betalar för familjen och kassörskan ger mig ett blått gummiband med nyckel. ETT BLÅTT BAND!! Blått = männens omklädningsrum Rött = kvinnornas omklädningsrum.  

Sedan dess har jag en rätt speciell relation med min frisyr och mitt hår. ”Det är ju bara hår”, ”allt klär en skönhet”. ”du skulle inte kunna se manlig ut hur du en försöker”, ”du passar jättebra i kort hår” är kommentarer som har noll och ingen påverkan på mig. Jag kan för mitt liv inte klippa mig kort, skräcken för att jag inte ska upplevas som kvinna kommer smygande. (Sen varför det är så viktigt för mig får vi ta i ett annat inlägg någon annan gång) Jag har därför också varit mycket restriktiv med hårfrisörbesök, byte av frisör och att ”hitta rätt” när det gäller frisör… och det gör hon väl min nya frisör? Det har ju funkat i ett år nu utan att jag fått ångest efteråt. Eller har jag glömt att berätta om detta med kort hår? I vilket fall som helst har jag tagit mod till mig och klippt mig ”nästan kort” på sistone. Men ändå en kvinnlig frisyr och ändå INTE KORT VID ÖRONEN! Det ska gå lätt att spara ut vid eventuell känsla av okvinnlighet.

Så händer det förskräckliga. Trots beställningen ” samma som förra gången, det funkade bra, det trivdes jag med, det var tillräckligt kort/långt” så kommer jag ut från frisören med för kort hår. Enligt mig, kanske ser ingen annan skillnaden. Men jag gör det. Jag KÄNNER skillnaden. Det krullar sig upp bakom öronen och försvinner utom synhåll för mig framför spegeln. Det finns inget att ta tag i där bak. Det går inte att få den frisyr jag vill ha, jag får lägga massor av tid att stå och dra i håret med en plattång för att ens komma på tanken på att gå ut.  Det är kort sagt KORT! För kort! Några centimeter gör att frisyren går från ”halvlångt” till kort. Och jag vill inte vara korthårig.

Hela helgen har jag nu varit tjurig och grinig och det är nog bara inte fullmånens fel, är håret fel är hela jag fel. Jag känner mig ännu mer obekväm än när jag tvingas ha jeans. För jeans kan jag byta ut mot andra klädesplagg… jag funderar nu starkt på att anamma ungdomens mode med att ha huvudbonad även inomhus, tills håret vuxit ut och jag kan känna mig som kvinna igen. För jag inser att jag inte kan ligga i sängen under täcket i flera veckor…

Jaha så var det dags för körframträdande. Körmaraton på kulturnatten och vi ska göra succé är tanken, slå de andra körerna med häpnad över vår energi och skönsång. Så kommer den stora frågan "VAD ska vi ha på oss?”. Jag råkar vara icke närvarande när beslutet tas och får finna mig i vad de andra beslutar. Som tur är har man röstat bort den hiskeliga gröna t-shirten som man haft innan. Valet har fallit på valfri enfärgad topp/överdel. Det kan jag nog klara av. Sen på nedre delen av kroppen, jeans! Detta universella plagg som alla förväntas äga minst ett par av. Även om vi har jobb som kräver annan klädsel så byter de flesta om till jeans när de kommer hem och ska vara lite avslappnade. Eller? Inte jag… jag och jeans är inte kompisar. Jag hittar aldrig jeans som sitter bra. Jag känner mig inte bekväm i jeans helt enkelt.

 Jaha hur löser vi det här då? Rotar runt i garderoben och minns att javisst ja, förra kören jag sjöng i, vi hade ju också framträdanden och även där valde man jeans som plagg, jag köpte ett par bara för det tillfället. De rotas nu fram ur garderoben, och faktiskt de passar fortfarande fast det säkert var fem år sen jag köpte dom.  Så glad i hågen vandrar jag till körframträdandet, förvisso känner jag fruktansvärt obekväm i jeansen men alla intygar att det ser bra ut så jag väljer att tro dom.

Vi gör vårt framträdande. Vi kliver av scenen, går upp i omklädningsrummet, då vänder sig min körkollega mot mig, pekar och säger ” har du haft gylfen öppen hela framträdandet?” Jag visste det, man ska inte ha jeans! Och verkligen inte i samband med körsång.