Morgonstund har gult i mund... tycker jag som vaknar så fort det ljusnar ute. Försöker verligen att ligga kvar och mysa. Tänker tillbaks på den nykära tiden då man anpassade sina dygnsrytmer. Man kunde ligga kvar i sängen länge, länge bara för att den andra låg bredvid, inga myror i huvudet eller benen.  Nu har något hänt och det funkar inte längre. Vaknar när solen stiger upp och är pigg. Den andra hälften är allt annat än vaken. Vrider och vänder mig och försöker att ligga kvar. Ger upp. Äter frukost som jag förberett kvällen innan. Äter lååångsamt, läser alla delara av DN jag inte hann med igår och i förrgår, läser i villaägaren om ett par i Kiruna som inte får vettig ersättning för sitt hus. Sen kan jag inte längre, "sitta och göra inget vettigt". Om jag bara fyller diskmaskinen så kan jag starta den. Luther viskar irriterande i mitt öra, "här kan du inte sitta och lata dig". Sen kan jag få sätta mig och sticka. Det är tyst. Jag vill ju inte väcka mannen, han kan få sova fast jag inte är trött.

Men varför är det när man försöker vara tyst som man låter som mest? Föröker att vara försiktig, dongar ett glas i den stora keramiskålen så det ljuder som av en kyrklocka i hela huset.... ska bara lägga in en plåt i lådan, missar och tappar hela plåten... undrar i min förskäckelse om han ligger där inne och tror att jag gör det på flit för att han ska gå upp. Jag som bara försöker vara extra tyst...

Så har min hjärna arbetet för högvarv under natten igen. Denna gång åker jag och min kollega buss, en turistbuss. Vi är i något land längre söder ut i Europa och åker runt bland små städer och byar i bergen. (varför vårt jobb nu skulle ta oss på en sådan resa…). Som tur är har turistbussar toaletter, för jag behöver uppsöka en sådan. Känslan av att jag verkligen inte vill men måste använda inrättningen hänger över mig i drömmen. Men nöden har ingen lag. Jag trixar mig fram till toan som för ovanlighetens skulle har ingången från framtrappan i bussen.  Döm om min förvåning när jag träder in genom dörren. Utrymmet är större på insidan än på utsidan. En mycket fin och lyxig porslinpjäs står där och jag har panoramafönster ut mot omgivningen. Jag sitter längst fram i bussen på min lyxiga wc och tittar förundrat på husen och bergstopparna som susar förbi. När jag som bäst sitter där så kommer tanken över mig ”ser alla mig nu när jag kan se dem?”. Jag vänder mig om mot bussen och det är halvt genomskinliga draperier in mot chauffören och resten av passagerarna. Jag ser dem, men lite suddigt. Frågan är om de ser mig? Samtidigt som jag börjar inse att vi snart är framme och alla måste ta sig genom toan för att komma ut. Jag måste prestera.. men lyckas inte.

Så mina drömtydarvänner, vad försöker min hjärna säga mig den här gången?

Jag försöker lära mig att sticka. Okej jag har stickat förut, för så där 25 år sen  stickade jag små söta tröjor till mitt blivande barn som låg i magen. Sen kom hon och i rask takt även hennes två systrar. Det blev inte så mycket mer stickande. Men om man någon gång blir mormor ska man väl ändå kunna sticka, i alla fall raggsockor. Så nu lär jag mig att sticka raggsockor.

Med glada tillrop från vänner, läsande av stickbok och filmer på internt klarade jag mig upp tills att hälen ska stickas ihop. Sen kom jag inte längre. Det är då jag utnyttjar erbjudandet från handarbetesaffären. "Om du kör fast är det bara att du kommer hit så stickar vi hälen tillsammans" Sagt och gjort, jag går dit, blir placerad på en stol i butiken och med instruktioner från innehavaren tragglar jag på.

Om man sitter i en handarbetsbutik mitt på eftermiddagen en vardag så hinner man också träffa på en hel del av dess kunder. Alla kunder som kommer in denna eftermiddag är olika stadier av gråhårighet och de är alla kvinnor. Jag lär mig inte bara att sticka utan även vad äldre damer handarbetar med och lite allmänt om deras tankar om livet. De flesta kommer med glada tillrop till mitt raggsocksstickande och berättar små historier ur sin egen stickhistoria.

Men så kommer då en mycket gammal dam in. Hon vill ha något att sysselsätta sig med. Någon form av handhandarbete ska hon ha. Hon väljer länge och väl, ska hon sticka? Ska hon brodera? Och om hon ska brodera vad ska hon brodera och vad ska hon välja för färger? Hon tittar upp på alla broderiarbeten man kan köpa och undrar lite vad de säljer av mest. "Ja vi säljer inte så mycket broderi nuförtiden, det är mest stickning" säger butiksinnehavaren" "Jaha ja ja det är ju trendigt" säger damen och de fortsätter en stund och diskuterar det här med att bara göra det som är trendigt och ungdomars ovilja att brodera och vad de egentligen håller på, ja sånda där datorer och annat konstigt, de där ungdomarna. Jag förstår på den äldre damen att hon inte är direkt imponerad.

Till slut tar hon ett djupt andetag och säger : " ja det är väl inte så konstigt att de inte kan brodera - DE KAN JU INTE ENS STÄRKA EN DUK!!"

(om du råkar vara ungdom, som jag, och undrar varför man stärker dukar och hur man gör finns en länk här http://emelietipsar.blogg.se/2010/december/starka-dukar.html)