"Allt går bara man vill tillräckligt mycket Sandra" säger han till mig och stirrar mig stint i ögonen. Det är min chef och det handlar om att jag inte lägger tillräckligt med tid, tid utanför arbetstid, på att få en uppgift färdigt. Jag är arg och ledsen och förstår inte hur han kan vara så oförstående. För anledningen till att jag säger att jag inte kan är att jag är ensamstående med tre barn och jag måste ta hand om dom. Han är helt oförstående. Han fortsätter att hävda att det handlar om vilja. Att jag inte vill tillräckligt mycket, för då hade jag löst det.

Så här 12 år senare slår det mig att han kanske hade rätt i alla fall. Hade jag velat tillräckligt mycket hade jag så klart löst det. Men jag ville faktiskt inte, jag ville inte välja bort mina barn för jobbets skulle. Jag ville hellre vara en så bra mamma som möjligt. Så här 12 år senare blir jag arg för att jag inte då ställde mig upp och ska "Du har rätt, jag vill verkligen inte svika mina barn och prioritera jobbet. Jag vill inte att mina barn ska säga att jag valde bort dom. Så du har helt rätt, jag vill inte tillräckligt mycket".

Det är sådant jag går och tänker på nu ibland när jag försöker reda ut mitt liv och fundera på vad jag egentligen vill, när livspusslet inte går ihop. När jag tänker att "det går inte", för hade jag velat tillräckligt mycket hade jag sett till att det går, så det handlar alltså om att jag inte vill tillräckligt mycket. Och då kanske man inte ska fortsätta...