Byggde huset där jag byggde bara för att jag har häst, det var en hästby

En stor del av mitt umgänge består av människor jag träffat via hästen.

En stor del av min nästan obefintliga fritid upptas av att borsta, mocka, packa höpåsar och träna häst

En stor del av min fickpeng går också åt till nämnda häst.

Men vad händer om hästen försvinner ur mitt liv?  

Måste jag hitta nytt umgänge, för har man inte häst, var pratar man då om?

Kommer jag att klättra på väggarna och undra vad jag ska göra av all min tid?

Om jag inte är hästtjej/ägare – vem är jag då?

Hemma i vår familj finns det två läger, potatislägret och pastalägret. De kan liksom inte enas om vilken typ a kolhydrat som borde frekventera matbordet.  Pastalägret är mer ihålligt och lite mer kinkigt (upplever då potatislägret) och det blir betydligt oftare pasta än potatis till middagen.

Förutom kokt potatis kan potatislägret också uppskatta  andra otrendiga rätter som klimp och pitepalt/kroppkakor. Pastalägret gillar just, pasta,  i alla dess former. Sa jag det innan? Det äts mest pasta i familjen. Potatislägret börjar misströsta. Ibland händer det att det ur dess stämma högt ljuder ”Jag måste ha potatis, jag VÄGRAR äta pasta en dag till!!!”

Men nu har räddningen kommit, risken för skilsmässa är eliminerad. Vi har hittat den italienska klimpen. Pasta, gjord på… KOKT POTATIS (och lite mjöl). När man tillverkar smeten till den italienska klimpen så känns det som att göra kroppkakor. Det är kokt potatis, det är mjöl, det är kokande vatten, det formas till bollar och det är klart när det kommer upp till ytan. Så klart benämner vi inte det den italienska klimpen här hemma, det kanske skulle få pastalägret att komma till visshet att det är potatis som äts. Vi säger kort och gott Gnocchi.