Jag tror de flesta kvinnor som levt någon del av sitt fertila liv utan hormonstörande preventivmedel vet om det, när man har ägglossning blir alla män (förutom nära släktingar) så mycket snyggare. Helt plötslig ser man saker man aldrig sett tidigare hos dom. En snygg bringa, ett par vackra ögon. (förvirrad konstaterar man sedan ett par dagar senare att man inte alls förstår de där tankarna man nyss hade)

Efter mer än ett år då jag inte sett så mycket ljus i tunneln som jag önskat  så… händer något. Kom på mig själv med att sjunga i duschen i morse, jag minns inte när det hände sist. Jag känner lust inför mina arbetsuppgifter. Jag kan springa utan att bli andfådd. När jag går för att hämta en sallad på lunchen fascineras jag över alla små detaljer i buskarna jag passerar och över hur vackra de är. Barnen som leker på skolgården bredvid jobbet är söta och välartade, tänker jag.  Kan man ha mental ägglossning? Hur ska jag annars förklara att allt helt plötsligt är så lätt, vackert och trevligt? Och jag hoppas verkligen att jag inte om några dagar ”vaknar” upp och tycker att allt är trist, svårt och fult.

Det är något konstigt på jobbet, det vilar ett lugn över hela byggnaden. De jag träffar är avspända och verkar rätt harmoniska. Själv kommer jag på mig själv med att ha en arbetsglädje jag inte haft på länge. Jag börjar ta tag i gamla surdegar och det flyter på riktigt bra. Det börjar kännas som i gamla tider, då när lusten fanns, när jag hann hur mycket som helst på en dag, då när jag hade inspiration. Går in till en kollega och frågar hur hen har det, och hen bekräftar det hela. Hen får massor gjort och känner också lugnet. Kollegan konstaterar också att mejlkorgen inte svämmar över i den takt som den brukar göra.  Vi börjar fundera på om det är ventilationen som är trasig, är det därför det känns så lugnt och tyst?  Men nej, då brukar man bli trött av syrebristen istället. Men vad är det då? Det är då vi kommer på det, alla cheferna är borta. Inte en chef så långt ögat kan nå i hela byggnaden. De är på chefsdagar i dagarna två. Kanske är det en tillfällighet, kanske är det våren, värmen och ljuset, kanske har det inte ett dugg med cheferna att göra… vem vet?