Jag är naken, det är inte så konstigt, vi är ändå i sovrummet. Jag är inte ensam, det finns en man där och han tittar på mig. Det är ju inte heller så konstigt, vi har ju ändå ett förhållande. Det är då han säger det ” Åh, Sandra… du ser precis ut som en zornkulla”. Jag vänder mig om och tittar på honom. Jag ser på honom att han inte ser det som något negativt, han tycker jag är vacker. Men ändå… zornkulla… framför mig ser jag frodiga kvinnor med enorma bakdelar och små bröst. ”Ser jag ut så?” tänker jag. Har jag en stor bak, rejäla höfter och mjukt hull? Har inte tänkt mig så. Har tänkt mig liten och nätt… jag menar jag är ändå en 36/38 i klädstorlek. Men… uppenbarligen, jag ser ut som en zornkulla, i alla fall i hans ögon.

Jag är i ett provrum så där 15 år senare. Ett provrum med alla dess egenheter, som speglar som gör att man ser sig själv från alla vinklar, vinklar man aldrig ser annars. Och det är då… allt jag ser i speglarna är en zornkulla och hennes stora breda bak och jag kommer aldrig någonsin att tycka att jag passar i byxor. Det spelar liksom ingen roll att hjärnan försöker resonera med sig själv om logiken i det hela. Bakifrån är och förblir jag en zornkulla för mig själv