Stum av förundran sitter jag där, utan stigbyglar, tung i sadeln och med långa tyglar och jag är inte rädd! Det är för mig ett under, jag som varit rädd för att rida så länge. Jag som fått en knut i magen var gång jag tänkt att jag ska rida. Som hittat på ursäkter att idag är nog ingen bra dag för ridning. Men nu har det hänt. Jag är lite spänd fortfarande när vi är ute och rider men även där känns det som att snart kan jag sitta lika avslappnat där.

Jag får börja om, jag har tappat så mycket. Bara att hitta rätt sits, en sits som inte innebär stelhet (av skräck), svag framåtlutning i fall det kommer att rusas iväg och spända skinkor som lyfter mig i sadeln. Hur gör man en sluta? Helt plötsligt minns jag inte och lika plötsligt så kan jag igen. Och jag känner att hästen gör en sluta, det är så tydligt. Jag får bekräftelse på att jag gör rätt.  Allt jag gör får jag  omedelbar bekräftelse på, även när jag gör saker fel. Oj nu stannade hon, varför det? Hm.. jo jag bad om det, fast jag inte var medveten om det.

Och allt är möjligt med en liten vit häst och en tålmodig hästägare. Jag är så tacksam att Therese låter mig använda sin häst och att hon hjälper mig att hitta tillbaks. Tänk om jag bara sålt min häst och sen slutat rida och det bestående minnet hade varit att det är läskigt och inte så kul

I dessa tider är det mest politik, politik och åter politik på TV, radio och i tidningarna. Vem blir minister och vem ska vara med och stödja budgeten? Så jag vill inte vara sämre, jag tar och skriver ett inlägg om politik och min erfarenhet av den.

Det begav sig för så där 20 år sen i en stad i det sköna landskapet Sörmland. Det var en tid då man samtidigt som man blev med i facket också blev medlem i ett visst parti. Vilket jag blev, jag hade ju liksom inget val. Jag engagerade mig i facket på jobbet, som ensamstående trebarnsmor så var det där man hade möjligheten att engagera sig, när barnen ändå var på dagis. Det fanns en förening för unga fackliga medlemar som var en del av det stora partiet. Hur det nu hände och skedde hade jag utan att jag riktigt förstod det blivit vald till ordförande i denna facklig-politiska ungdomsförening. Alla andra var mer erfarna än vad jag var, de hade varit med längre än vad jag hade jag hade i ärlighetens namn precis blivit invald i föreningen. Men man ville ha in nytt blod i styrelsen (gissar jag så här i efterhand). Det vara bara en sak, jag var inte vad vid hur turerna skulle gå, jag hade inte skolats in i  den politiska”processen”. Det i kombination med att jag i största allmänhet kan vara rätt obstinat och inte gillar när någon använder sig av ”lilla gumman” fasoner fick konsekvenser.

När ”moderpartiet” ,som på något möte där ingen från vår förening varit med, beslutat att vi skulle delta i aktiviteter på torget, då kunde helt plötsligt INGEN från vår förening  närvara. Att fråga oss om vi ville och kunde hade aldrig föresvävat dem, ungdomsföreningen gör väl vad mammapartiet beslutar, eller? Det hela resulterade i att en av mina styrelsemedlemmar blev uppkallad till ombudsmannen och fick rejält med skäll. 

I den här vevan ringde också någon, kanske samme ombudsman?, och sa så här till mig” Hej Sandra, vi hade tänkt nominera dig till barn- och ungdomsnämnden, låter det intressant?” Och JA det lät jätteintressant och oerfaren som jag var så svarar jag ”Om ni (som inte ens träffat mig) tycker att jag har bra åsikter och därför vill nominera mig är svaret ja. Om ni gör det för att jag är ung och tjej så det ser bra ut i statistiken är svaret nej”.

Så där någonstans tog min politiska karriär slut. Ombudsmannen ”skrek” i  ren frustration över att vi inte deltog på torgaktiviteterna att ” Ni är avskrivna som politiska löften” och någon nominering blev det aldrig till någon kommunnämnd.

Men nu, nu har jag ansökt om medlemskap i ett parti igen, av eget val den här gången. Men då jag inte längre är ung så kanske det är för mycket att hoppas på att kallas för  politiskt löfte och nej det blev inte samma parti som sist det begav sig.