Vet inte om jag är inne i en period nu, så här inför att jag ska bli lagvigd vid en man. Men helt plötsligt hör jag massor av texter om män som förvisso kallar sina kvinnor drottningar men samtidigt framställer dom som ägodelar med syftet att finnas där bara för honom.  Han är hennes centrum, hennes hela universum.

One Direction – ”Everybody want´s to steel my girl”. Titeln säger väl allt? Hur kan man stjäla en kvinna/flicka? Kan människor stjälas? Vi har väl avskaffat slaveriet?

Omi – ”Cheerleader” Ja vad gör en hejarklacksledare, förutom att se snygg ut? Jo hon  1) Finns alltid där när han behöver henne 2) På ett magiskt sätt förstår hon hans behov och uppfylla dom

Nej jag behöver byta filter i mina öron så jag hör alla andra bra låtar, alla sånger som hyllar kvinnan som sin jämlike och beskriver hur de tillsammans lyfte varandra.

”Vem ska? Ska DU?? Fan du börjar ju bli värre än farsan” säger han och återgår sedan till det vi pratade om innan. Jag sitter där och ser lite förvirrad ut. Vad ska jag säga? Vad ska jag svara på det? Jag borde så klart säga ifrån och säga till men jag kommer mig inte för. Jag vet faktiskt inte hur jag ska bemöta det.

”Hej jag hörde att du ska… igen? Vem är han? Var är han ifrån då? Jaha ja ja du brukar ju hämta dina därifrån” en tystnad och sen ”Grattis förresten” Även här sitter jag och nickar med och svara dumt nog på frågorna.

Ja VEM är HAN!? Jo HAN är min livskamrat sedan drygt 3,5år.  Han är kärleken i mitt liv.  Han gör mig lycklig. Han gör mig hel. Jag ber om ursäkt att jag inte tydligt redovisat så att alla vet om det, att han finns menar jag, hur seriöst det är och att vi faktiskt levt tillsammans rätt länge.  

Helst skulle jag vilja säga att jag inte hade en aning om att det skulle bli så här. Att det kom som en chock för mig. Men nej. Kanske finns det en anleding att jag inte berättat för alla, här på jobbet. ”Men Sandra varför har du inte berättat det för dina kollegor, är det naturligt att man berättar om en sån viktig händelse i sitt liv för de man umgås med dagligen?”, säger en vän till mig? ”Nej… jag vet inte, det har inte funnits något bra tillfälle, det är ju inte så att man rent random skriker ut alla viktiga livshändelser i fikarummet.” svara jag lite generat.

Så det är väl lika bra att jag skriker ut det på internet här i min blogg… JAG SKA GIFTA MIG! Jag är mycket lyckligt.  Jag ser fram emot det! Så nu vet ni.

Har ni några problem med det? Jag menar, jag syndiga människa har ju varit gift en gång förut. Uppenbarligen gör det mig till stadens kvinnliga Casanova.  Det visar uppenbarligen på att jag byter män som andra byter underkläder, ofta, och det är visst lite konstigt/obegriplig eller på annat sätt obekvämt. Så pass konstigt att man inte ens kan säga ett litet ”Grattis” eller ”vad kul”. Som sagt var, har ni problem med det, säg då helst inget alls. Eller ljug! En vit lögn har aldrig skadat. Ni kan faktiskt säga grattis även om ni inte menar det!

Jag är nog inte den enda som noterat det hela, men det verkar som om det tarvas  förtärning, helst då sockerstinn sådan, när man ska utöva någon form av titta/lyssna-upplevelse.

• Titta på TV = ätande av godis, chips, popcorn, kakor
• Bio- inte utan mina popcorn och inte utan mitt godis tycks vara mottot. Är det därför volymen är så hög på biograferna, för att dölja alla ljud av prassel och smaskande? Så man HÖR filmen.

Men jag trodde inte riktigt det var så på teater…

Igår hade vi bjudit pappa och hans dam på musikal, ”Sound of Music” på Stora Teatern i Norrköping som tack för allt byggande i somras. Då konstaterade jag att även där åts det mest hela tiden.  

Vad är det jag inte förstår? Förhöjs upplevelsen om jag samtidigt förser min kropp med mängder av socker?

Sen förstår jag inte att man inte ens lite, lite grand tänker på oss andra som är där. De flesta av oss hade INTE godis med oss. Vi hade ätit innan, och vi väntade snällt tills pausen då vi kunde ta en fika, lite vin eller vad som såldes. Vi ville njuta av musikalen, inte lyssna på andras prassel, godis i dubbla påsar både av papper och plast och sedan noga inslagna i papper var och en som skulle öppnas under föreställningen. Men nej ingen sådan tanke verkar slå vederbörande. Mekaniskt fördes handen ned i påsen, upp ur påsen, tog bort papper runt godis, stoppade in i munnen och proceduren avbröts endast genom att med jämna mellanrum knyckla ihop påsarna ljudligt och ställa dom en kort stund på golvet för att sedan ta upp dom och återupprepa det hela.

Då inser jag att jag nog mer hör hemma hos de busslaster av pensionärer som var merparten av åskådarna, de som inte ÅT hela föreställningen, än med de yngre som då istället åt konstant. Jag är helt enkelt gammal och gråhårig i sinnet… nästa gång ska jag säkerställa föreställning för +65:are. De vekar inte lika hungriga som den yngre delen av befolkningen.

I dessa tider är det mest politik, politik och åter politik på TV, radio och i tidningarna. Vem blir minister och vem ska vara med och stödja budgeten? Så jag vill inte vara sämre, jag tar och skriver ett inlägg om politik och min erfarenhet av den.

Det begav sig för så där 20 år sen i en stad i det sköna landskapet Sörmland. Det var en tid då man samtidigt som man blev med i facket också blev medlem i ett visst parti. Vilket jag blev, jag hade ju liksom inget val. Jag engagerade mig i facket på jobbet, som ensamstående trebarnsmor så var det där man hade möjligheten att engagera sig, när barnen ändå var på dagis. Det fanns en förening för unga fackliga medlemar som var en del av det stora partiet. Hur det nu hände och skedde hade jag utan att jag riktigt förstod det blivit vald till ordförande i denna facklig-politiska ungdomsförening. Alla andra var mer erfarna än vad jag var, de hade varit med längre än vad jag hade jag hade i ärlighetens namn precis blivit invald i föreningen. Men man ville ha in nytt blod i styrelsen (gissar jag så här i efterhand). Det vara bara en sak, jag var inte vad vid hur turerna skulle gå, jag hade inte skolats in i  den politiska”processen”. Det i kombination med att jag i största allmänhet kan vara rätt obstinat och inte gillar när någon använder sig av ”lilla gumman” fasoner fick konsekvenser.

När ”moderpartiet” ,som på något möte där ingen från vår förening varit med, beslutat att vi skulle delta i aktiviteter på torget, då kunde helt plötsligt INGEN från vår förening  närvara. Att fråga oss om vi ville och kunde hade aldrig föresvävat dem, ungdomsföreningen gör väl vad mammapartiet beslutar, eller? Det hela resulterade i att en av mina styrelsemedlemmar blev uppkallad till ombudsmannen och fick rejält med skäll. 

I den här vevan ringde också någon, kanske samme ombudsman?, och sa så här till mig” Hej Sandra, vi hade tänkt nominera dig till barn- och ungdomsnämnden, låter det intressant?” Och JA det lät jätteintressant och oerfaren som jag var så svarar jag ”Om ni (som inte ens träffat mig) tycker att jag har bra åsikter och därför vill nominera mig är svaret ja. Om ni gör det för att jag är ung och tjej så det ser bra ut i statistiken är svaret nej”.

Så där någonstans tog min politiska karriär slut. Ombudsmannen ”skrek” i  ren frustration över att vi inte deltog på torgaktiviteterna att ” Ni är avskrivna som politiska löften” och någon nominering blev det aldrig till någon kommunnämnd.

Men nu, nu har jag ansökt om medlemskap i ett parti igen, av eget val den här gången. Men då jag inte längre är ung så kanske det är för mycket att hoppas på att kallas för  politiskt löfte och nej det blev inte samma parti som sist det begav sig.

*Du kan bara ha samma kläder i max två dagar i rad i skolan/på jobbet, annars kommer folk att titta på dig och tycka att du är äcklig. Vet inte vart jag fått det ifrån, men det är inpräntat i min hjärna. Det lever jag efter som en lag, har jag samma kläder mer än två dagar känns det synnerligen obekvämt och jag tror att alla tittar och pratar om mig i smyg.

*I garderoben ska det bara finnas nytvättade kläder. I en garderob (undantaget för den som innehåller ytterkläder) läggs under inga omständigtheter in något som har använts, om det så är för några timmar. Också något som sitter i ryggmärgen. Mamma? Hemkunskapen? Eget påfund? Vet inte men även detta lever jag efter slaviskt. Den här principen bygger på logiken att man änvänder sina kläder tills de blir smutsiga och sen slänger domi tvätten.. det går inte ihop med princip ett.

*Man ska inte tvätta sina kläder för ofta, det är inte bra för miljön och det gör att kläderna slits snabbare. Princip tre som har med kläder att göra..

Jag har ett jobb som gör att jag varken svettas mycket eller skitar ned kläderna...

Så nu, kläder, kläder,kläder överallt...  sovrummet svämmas över av kläder som är för rena att lägga i tvätten men för smutsiga (enligt min princip 1) att stoppas in i garderoben. När de hänt där på sängen tillräckligt länge har katterna obesörjt att princip ett inte längre gäller... nu är det håriga så om jag tar på mig dom liknar jag en grottmänniska. Då får de alltså tvättas, eller ska jag bara rolla dom för att inte belasta miljön och slita på dom...

Bekymmer, bekymmer i min lilla i-landsvärld

Byggde huset där jag byggde bara för att jag har häst, det var en hästby

En stor del av mitt umgänge består av människor jag träffat via hästen.

En stor del av min nästan obefintliga fritid upptas av att borsta, mocka, packa höpåsar och träna häst

En stor del av min fickpeng går också åt till nämnda häst.

Men vad händer om hästen försvinner ur mitt liv?  

Måste jag hitta nytt umgänge, för har man inte häst, var pratar man då om?

Kommer jag att klättra på väggarna och undra vad jag ska göra av all min tid?

Om jag inte är hästtjej/ägare – vem är jag då?

Hemma i vår familj finns det två läger, potatislägret och pastalägret. De kan liksom inte enas om vilken typ a kolhydrat som borde frekventera matbordet.  Pastalägret är mer ihålligt och lite mer kinkigt (upplever då potatislägret) och det blir betydligt oftare pasta än potatis till middagen.

Förutom kokt potatis kan potatislägret också uppskatta  andra otrendiga rätter som klimp och pitepalt/kroppkakor. Pastalägret gillar just, pasta,  i alla dess former. Sa jag det innan? Det äts mest pasta i familjen. Potatislägret börjar misströsta. Ibland händer det att det ur dess stämma högt ljuder ”Jag måste ha potatis, jag VÄGRAR äta pasta en dag till!!!”

Men nu har räddningen kommit, risken för skilsmässa är eliminerad. Vi har hittat den italienska klimpen. Pasta, gjord på… KOKT POTATIS (och lite mjöl). När man tillverkar smeten till den italienska klimpen så känns det som att göra kroppkakor. Det är kokt potatis, det är mjöl, det är kokande vatten, det formas till bollar och det är klart när det kommer upp till ytan. Så klart benämner vi inte det den italienska klimpen här hemma, det kanske skulle få pastalägret att komma till visshet att det är potatis som äts. Vi säger kort och gott Gnocchi.

Jag gillar mössor och hattar. Hatt är enligt mig en underskattad huvudbonad som borde får en renässans även för kvinnor.

Jag har bara ett problem. Mitt skallomfång! Jag har väldigt svårt att hitta hattar och mössor som är tillräckligt stora. ”One size fits all” Haha, vilket skämt! Om jag med våld lyckats pressa på mig en mössa sitter den som en kondom. Tätt och fint. Är förvisso bra för då riskerar jag inte att tappa den när det blåser. Med hattar är det oftast svårare då de inte är så töjbara, går inte att få ned. Sitter som en glasstopping längst uppe på skalpen. Modeller som vinner på att sitta lite löst kommer riktigt heller inte till sin rätt rent estetiskt på min huvudknopp.

Även de mössor och hattar som kommer i flera storlekar kommer oftast i för små storlekar, för mig. Jag känner ett släktskap med de kvinnor som har storlek 41/42 i skostorlek. Vill vara fin, får handla på herravdelningen där höga klackar inte är så vanligt förekommande. Jag har en mössa från dressman :/ Kvinnligheten känns avlägsen.

Det är därför jag måste flytta till Ungern. Jag vet vänner och släktingar det kommer bli lite krångligare när vi ska träffas men vad gör man inte för att få vara fin? Och inte kännas sig som ett ballonghuvud? För i Ungern där finns hattar och mössor i min storlek. På kvinnoavdelningen. De är fina, de är färglada och de passar och finns in mängder i min storlek. När jag säger till försäljarna att jag ofta har svårt att hitta hattar/mössor i min storlek för att jag är så storhuvad tittar de förvånat på mig och säger ”du har väl inte stort huvud?” Och sen tar de till och med fram damhattar som är för stora för mig. Som för att bevisa att jag har fel. Jag har inte ett stort huvud, jag är faktiskt helt normal. I Ungern…

(jag behöver väl inte tala om vad som låg i shoppingpåsarna när jag kom hem från min Budapestweekend…)