Det hände sig en gång för rätt många år sen när jag var nyinflyttat till Norrköping att jag hamnade på fest/arrangemang på en klubb. Där fanns också en man som fattade tycke för mig, på det där sättet som händer när kvällen börjar bli sen och alkoholen börjar påverka allas sinnen. Nu var inte intresset ömsesidigt och jag var i ärlighetens namn rätt avvisande. Han försökte på alla sätt att få min uppmärksam och i ett anfall att försöka smickra mig sa han ” Du har så feta underarmar” med beundran i blicken. Jag såg nog rätt frågande ut. Han förklarade sig hastigt ” Ja det syns ju att du tränar mycket”. Det var den dagen jag beslutade mig för att sluta träna på gym.

Det är sådant jag tänker på när jag står där hemma och frenetiskt vispar samtidigt som oljan droppar ned i den blivande aiolin. Vad hände med mina feta underarmar? Inte så att jag vill ha feta underarmar, ingen kvinna vill någonsin höra att hon har feta underarmar hur väl den som än sa det menade. Men ingen kvinna vill heller ha sladdriga underarmar och överarmar med gäddhäng. Eller för den delen inte klara av att vispa en aioli utan att få träningsvärk. Vilket jag med ålderns och alla elektriska prylar verkar ha skaffat mig. Så nu är det bye-bye elvisp, köksmaskin för att riva potatis och jag kommer nog aldrig att skaffa en ”kökshjälp” med degkrok som jag ibland fantiserar om. Nu är det hej-hej vanligt rivjärn, handvisp och fortsatt manuellt knådande vid bakning. Förhoppningsvis leder det till hej-hej fast och lagom muskulösa armar, husmorsarmar ska jag kalla dom, om någon i framtiden vill kommenter dom.

När ljuset kommer så alstrar jag energi. Det blir någon form av konstigt baksug, allt som saknats förut har bara sköljt över mig. Det är ju kul, men också lite enerverande, det borde fördelas jämnare över året kan man tycka. Inte allt på våren/sommaren och inget på hösten vintern. Hittills har denna enerigboost resulterar i impulsköp av cyklel (vi ska ju minsann cykla till ICA 2,5km bort i fortsättningen), anmälan till ridläger (nu jäklar ska vi lära oss öppna och sluta i trav) , nästan anmälan till kurs med ”trollgubbe” (jag vill också kunna laga hästar på magiskt vis) och storvulna planer för trädgården (vaddå att andra hållit på i 20 år för att få en fin trädgård!?), att jag börjat jogga och gå på yoga… Eller att jag redan 08.30 på söndagsmorgonen har fodrat hästarna, sprungit/gått 3,4 km, ätit frukost, läst tidningen och hängt tvätt och tjatar på min stackars trötta sambo att han ska gå upp för jag har såååååå tråkigt.

Samtidigt kan jag konstatera att jag inte borde få ta några som helst stora beslut under vinterhalvåret. Då är allt tråkigt, orkar inget, jag kan inget känns det som. Jag höll nästan på att sluta sjunga i kören och sälja hästen nu i vintras. Tur för sambon så ville jag inte sälja honom. Han ingår tydligen som en fast punkt oavsett energinivån hos mig. Jag lyckades också omförvandla delar av mitt muskelförråd till fettdepåer under vintern. En oönskad bieffekt.

Till hösten måste jag hitta något sätt att lagra energin så att den finns kvar även på vinterhalvåret. Jag kan inte bara vara en solfångare, jag måste på något sätt också bli en ackumulatortank eller ett batteri av något slag som kan lagra energi. Ska ägna en del av den nyvunna energin åt att ta reda på hur detta göres. Tips emottages tacksamt!

Mina vantar är trasiga, då menar jag vantar i plural. Jag har en märklig förmåga att ha sönder alla mina tumvantar på just tummarna. Till slut är begreppet tumvante hos mig = vante där tummen kan hänga utanför och frysa. Har nött sönder tre par nu i vinter. Mina billiga köpta Lovikkalookalike, mina riktiga snygga svarta Lovikkavantar inhandlade i Kiruna samt de fina tovade gammalrosa med grått ulludd runt handleden. Tummarna hänger obönhörligen ut. Det är kallt och det är irriterande.

Köpa nya vantar nu? När säsongen är nästan slut? Dessutom är de både snygga och sköna. Både de svarta och de rosa var dessutom rätt dyra, svensktillverkade som de var. Det känns dessutom som ett onödigt slöseri att kasta annars helt hela och funktionsdugliga vantar. (fast jag vet att de som förespråkar ekonomisk tillväxt vill att jag ska konsumera mera, men det känns fel)

Det är då jag tar fram den, lådan med laga saker. Ett antal blixtlås, sytrådar, kardborrband och faktiskt ett garnnystan och efter ett visst letande en stoppnål. ”Stoppsvampen” hittar jag bara skaftet till och inte hatten. Tänk jag har det kvar! Och jag hittade den.

Trär nålen och börjar ”väva” en insida av tummen på vante ett. Funderar på när i all världen jag stoppade något sist. Fäster garnet utan att det blir knölar, för knölar vill man inte ha, det är obekvämt att gå. ”Väver tätt och slätt, även här för att det ska vara bekvämt att gå på eller hålla i. Vem lärde mig detta? Minns när jag och mamma stoppade…. Tubsockor. Ja, vi stoppade faktiskt tubsockor, d.v.s. strumpor. Mamma lärde mig att laga, för strumpor kostade pengar, det hade vi inte alltid så mycket och garn var faktiskt billigare än att köpa en ny förpackning. Och brorsan var en hejare på att slita strumpor. Men vem i all världen stoppar strumpor nuförtiden?

Funderar på om jag någonsin lärt mina barn hur man fäster ett garn och lagar en strumpa utan att det blir knöligt för att det ska bekvämt att gå på, och inser att det har jag nog aldrig gjort. Är det en av alla dessa kunskaper som håller på att gå förlorad? Vad mer har jag glömt att lära mina barn? Eller är det onödigt kunskap sprungen ur en svunnen tid som aldrig kommer åter? Är jag kanske bara en mycket gammal relik?

Jag har dejtat ett flertal sen jag byggde och flyttade in i huset. Byggde och byggde, det gjorde jag ju inte utan det var ju en firma som gjorde. Sedan 2008 har det varit en hel del kalla vintrar. Därför har jag och min familj oftast gått runt i raggsockor inne. Det blir ju liksom inte varmt på golvet. Vana som vi är vi gamla ruckel med dragiga golv sedan tidigare bostäder så är det inget vi reflekterat över.

Konstaterat att tvättstugan är svinkall och klagat hos byggfirman som inte lyckats lokaliserat felet. De har tätat luckan till vinden. I alla fall alltid kallt i kök och tvättstuga. Jag har misströstat och inte orkat klaga i perioder utan eldat på i kaminen och byltat på mig mer sockor och koftor.

En dag var det en gäst hos oss som undrade varför vi gick i raggsockor. VI bor ju i ett nybyggt hus med GOLVVÄRME. Det var först då vi insåg det absurda i situationen. Med råg i ryggen inledde jag en ny offensiv mot byggfirman.

Så idag kom han äntligen. Christian heter han och är rörmokare. Han är ju inte den första rörmokaren som varit här och tittat på golvvärmen, kanske mer den sjunde. Men Christian han tänker och funderar och lyssnar på mig och vill faktiskt utreda grundorsaken till felet! Värmer mitt kvalitetshjärta på fler än ett sätt. Vi har nu en plan, jag och Christian. Att jag ska testa att alla slingor faktiskt stämmer med vad det står på ritningen, för annars spelar det ingen roll att jag höjer värmen i tvättstugan om det är så att det inte alls är tvättstugan utan gästrummet som då istället blir för varmt.

Så nu har jag "uppdrag koppla på och av ”hattar” på olika slingor för att se var det blir varmt/kallt". Det tråkiga är att med gjuten platta tar det upp emot ett dygn innan det full ut visar sig… så jag har ett tiodagarsprojekt framför mig, men vi är i alla fall på väg. På måndag ska jag ringa Christian igen och avrapportera läget… (och Christian berättade också att det inte är helt ovanligt i nybyggda hus att ritning och verklighet inte stämmer överens när det kommer till golvvärme)

Det är det om händer när man blir snuvig, hjärnan tillbakabildas för att ge plats åt allt snuva. Det måste vara enda rimliga förklaringen. Vart får annars allt snor plats? Oanade mängder kommer det ut ur mig. Dessutom blir jag lagom trögtänkt och seg, det kan bara bero på att hjärnan har tillbakabildats någon annan logisk förklaring kan jag inte komma på.

Dag 1

Jag drömmer en mardröm, jag drömmer att jag försöker starta bilen men det går inte. Den står bara och tuggar. Vaknar lagom kallsvettig och tänker puh! Bara en dröm! Väl i bilen startar den snällt och jag ger till ett glädjetjut. Men det blir liksom inte varmt i bilen. Jag tittar temperaturmätaren och konstaterar att den är bra mycket högre än vanligt och i stigande. Närmar sig rött mer och mer, värmen i bilen uteblir... Sambon får gå genom stan till tåget, så långt kom vi aldrig.

Ringer bilmecken och han kan inte ta bilen förrän om två dagar. Jakten på grannar börjar, för hem vill jag och helst slippa åka buss. Granne 1 är i Stockholm och kommer hem sent, Granne 2 är på tjänsteresa långt bort någonstans. Tillslut får jag tag på Granne 3 som ska hem i någorlunda tid och vill ta med mig på resan hem, och in i morgon igen. Sambon som ska jobba över beslutar sig att han sover kvar i grannstaden där han jobbar. Jag kommer hem ensam och bedrövad i ösregnet. Får ett infall att kolla jordfelsbrytaren till avloppet, sist det ösregnade så gick ju pumpen sönder. Mycket riktigt, elen är av och går inte att sätta på igen. Misströstan är stor, ensam hemma utan bil OCH avlopp. Jag hör ett smaskande ljud, vänder mig och ser hur katten glatt sitter på bänken och smaskar i sig min matlåda till nästa dag. Jag orkar inte ens bli arg. Reser mig för att rädda det som räddas kan. Lyckas hälla ut glaset med vatten på golvet. Tänker att jag lika gärna kan lägga mig.

Dag 2

Sover utan mardrömmar. Vaknar 05.10 av ett strilande ljud. Andra katten sitter nedanför sängen och kissar i mina byxor jag inte orkat hänga upp på kvällen. Börjar dag 2 med att naken skura golvet från kattkiss. Tömmer slaskhinken på baksidan av huset, nu införd kläder, innan jag går ut och väntar på grannen som skjutsar mig till jobbet.

Ringer bilmecken och frågar om jag kan hämta bilen idag, nej han hittar inget fel. Jag som väntat suttit kvar sent på jobbet på att han ska bli klar konstaterar att alla grannar åkt hem. Hittar en buss, åker de 2,5 milen till byn. Går in på Ica och köper en reflexväst och tänker att det är skönt med en kvällspromenad och går de 2,5 km hem i mörkret.  Tänker att de i alla fall slutat regna. Allt är inte elände. Sambon har beslutat sig för att stanna ännu en natt i grannstaden. Tydligen längtar han inte så mycket efter mig att det kompenserar brist på bil och avlopp.

Dag 3

Ringer bilmecken igen när jobbdagen börjar sitt slut- kanske kan jag hämta bilen idag? ”Det har uppstått lite komplikationer” säger han då. Jag suckar, men uppenbarligen är inte komplikationerna så omfattande att jag inte kan hämta bilen någon timme senare.

Kliver in hos mecken, han ser trött ut, nästan svullen i ögonen. ”Har han gråtit över min bil?” tänker jag. ”Jag vet inte var jag ska börja” säger han.” Värmen var termostaten, inte så konstigt. Men när jag ska provköra bilen börjar den låta så mycket så jag åker tillbaks till verkstaden. Det visar sig att avgasröret är av. Jag svetsar ihop det. Jag åker ut igen och håller på att köra ihjäl mig, gasen har hängt sig. Jag lyckas ta mig in till verkstaden igen. Gasvajern är nästan av, fredag eftermiddag och jag hittar ingen vajer. Men jag har lyckats laga den, du vet så där man gör med moppevajrar med nipplar och så” Nej jag vet inte något om moppevajrar och jag misstänker att han faktiskt har gråtit över min bil.  När jag står där känns det bara så himla bra att mellan allt avloppspumpsfixande, jagande efter grannar och tröstlöshet har jag varit på bilfirman och beställt en ny bil! (nästan ny) så i morgon kommer jag att ha en bil som förhoppningsvis är mer driftsäker. Avloppet är dessutom lagat och de har lyckats lokalisera grundorsaken så förhoppningsvis slipper jag mer kiss i busken på länge länge… och sambon har flyttat hem igen.

Sanningen att säga har jag nog inte druckit direkt mycket kaffe sen någon gång i början av 1990 då jag blev gravid med mellandottern. Då smakade inte kaffe så gott längre.

Vissa återfall har det blivit under åren, oftast i kombination med whiskey, grädde och farinsocker. Vissa försök har också gjorts tillsammans med ungefär lika stor mängd mjölk som kaffe, för att det ska bli gott. Resultatet blir oftast en mycket speedad person med smått ångestkänning som likt en amfetaminmissbrukare går med konstiga steg och virrar mellan olika aktiviteter.

Så när kollegan vid kaffeautomaten frågar ”Jaha du dricker inte kaffe längre” när jag står där med min temugg blir jag fundersam.  Funderar lite till och kommer på att samma kollega nog tittade lite extra på min mage igår när vi pratade. Har ju hört talas om att vissa tittar mer på brösten än på ansiktet vid samtal men här var blicken något lägre, maghöjd skulle jag säga.

Nej jag dricker inte kaffe, nu heller. Jag kan däremot bekräfta att jag utvecklad en viss fäbless för myspys med kalorifyllda matvaror under senaste året, kanske syns det mer än vad jag vill erkänna.

Du har fått ett uppdrag att slutföra. Problemet är ju att det inte blir klart riktigt när det var tänkt. Faktiskt blir de flesta uppdrag du har inte klara i tid, en del inte blir klara alls, någonsin. De bara pågår i all evinnerlighet. Fattar inte att alla runt omkring verkar tjuriga och tjatar på dig. En del blir faktiskt riktigt arga på dig, otrevliga blir de också när du tänker efter. Skickar sura mail, frågar och frågar om samma saker hela tiden. Men du kan inte ge dem det de vill ha, det är ju inte riktigt, riktigt klart. Det kan nog göra ännu lite bättre, om du bara hade mer tid. Men det är ju så mycket du ska göra, och allt ska bli så bra. Du hinner liksom bara inte färdigt. Fler saker får du också, fast du inte är klar med det du skulle ha gjort. Fattar inte att alla tjatar på dig hela tiden. Du jobbar ju massvis! Det är ju inte så att du inte jobbar. Du gör ju det chefen sagt åt dig och du jobbar med det du blivit tilldelad och någon gång blir du nog klar. Och dessutom har inte chefen haft några synpunkter alls. Är chefen tyst måste du ju vara bra, för om det inte var bra skulle väl chefen säga till och agera? Förstår inte alla andra det?

Att inte följa upp resultat, inte analysera varför medarbetare inte hinner enligt plan, inte åtgärda påtalade problem där människor är inblandade och få bättre resultat och mer välmående medarbetare. Inte kräva avrapportering. Istället sopa under mattan och låta saken bero. Om jag tittar åt ett annat håll kanske problemet löser sig ändå? Någon annan kanske hanterar? Usch, jobbig säga till, ge feedback, orkar inte idag, tar tag i det hela en annan dag. Ska jag göra detta? Vet att det påpekas från andra att vissa av medarbetarna inte gör vad som förväntas… men, det löser sig nog bara inte idag.

 Varför är det så svårt för vissa att våga vara chef!? Att säga som det är?  För inte är det väl så att medarbetarna vill sakna styrning och få veta om de är på rätt väg?