Inlägg publicerade under kategorin Djur

Av Sandra Jansson Palm - 30 juni 2014 07:18

Ni träffas och tycke uppstår. Du blir euforisk när ni är tillsammans. Han har DET och han är snygg som få. De där bristerna och sakerna du annars hade retat dig på, det retar du dig inte på hos honom. Du vet att det kommer ni att reda ut. Du kommer att få ordning på det hela med din kärlek och ditt tålamod. Åren går och de där små sakerna som ni skulle reda ut har på många sätt blivit bättre, han har slipats till, ungdomsbråken är borta och han har mognat. Ditt tålamod och din kärlek har gett resultat. Du kan se alla framsteg ni gjort tillsammans, allt bra ni uppnått men ändå, det är något som inte är helt bra. Han är inte riktigt den du vill ha och behöver idag och i ärlighetens namn är nog inte du det han behöver heller. Du älskar honom fortfarande, men du inser att du inte har den tid som behövs för att jobba på relationen längre.  Det är då du tar det tunga beskedet - skilsmässa.


Så nu börjar du leta, leta efter någon annan som ska falla för hans charm, någon som har kraft, ork och kunskap nog. Någon som är den han behöver idag. Först när detta är gjort kan skilsmässoansökan lämnas in. Till dess är han lyckligt ovetande om dina planer, han går och tror att allt är som vanligt och så får det förbli, för att hitta någon ny åt honom verkar inte vara det lättaste och till dess får det vara som det är.


 

Av Sandra Jansson Palm - 17 april 2014 13:10

Byggde huset där jag byggde bara för att jag har häst, det var en hästby

En stor del av mitt umgänge består av människor jag träffat via hästen.

En stor del av min nästan obefintliga fritid upptas av att borsta, mocka, packa höpåsar och träna häst

En stor del av min fickpeng går också åt till nämnda häst.

Men vad händer om hästen försvinner ur mitt liv?  

Måste jag hitta nytt umgänge, för har man inte häst, var pratar man då om?

Kommer jag att klättra på väggarna och undra vad jag ska göra av all min tid?

Om jag inte är hästtjej/ägare – vem är jag då?

Av Sandra Jansson Palm - 5 oktober 2013 07:26

Nuförtiden finns inte hundar dagligen i mitt liv. En av hundarna flyttade till annan familj och dotterns hund följde med henne när hon flyttade hemifrån. Av rent praktiska skäl funkar det inte att ha hund för mig. Men ibland blir sug et för stort. Då får jag låna dotterns hundar (som nu blivit två).


Igår var en sån dag. Jag såg fram emot hundmys i soffan. Omgiven av hund skulle vi titta på TV och klia hundmagar. Det hela börjar precis så. Vi installerar oss (med välrastade hundar) i soffan och myser för fulla mugga. Strax innan nio blir de lite rastlösa så vi tar en långpromenade med dom. Myser sedan lite mer i soffan. En odör kommer svävande någonstans ifrån.  Ganska snart identfieras det som hundfis. Alla som någon gång drabbats av hundfis vet vad jag menar... Fisarna ökar i intensitet. Vi bestämmer oss för att gå och lägga oss.


När jag viker undan täcker ser jag den, pölen. Mitt i sängen. Misstänkt gul. Hundkiss. På duntäcket, genom detsamma och ned i hela bäddmadrassen. Det blir till att ta bort hela bäddmadrassen, hämta bäddmadrasserna i gästrummet, hämta täcken i gästrummet. Byta lakan på nämna täcken. Tillslut lägga sig.


Försöker sova. Hundfisarna svävar som onda andra i rummet. Lyckas somna. Vaknar av att liten hund springer runt i huset. "tass, tass, tass" hör jag hans steg. Det är beckmörkt i huset. Liten hund kommer inte upp i sängen igen. Liten hund lyfts upp. Liten hund hoppar ned, proceduren upprepas ett otal gånger under natten.


Morgon, jag går upp för att rasta hundar och fodra hästar. Ute i vardagsrummet möts jag av en ny typ av odör. Hundbajs på golvet. Plockar bajs, torkar golv. Går ut med hundar. Plockar mer bajs vart efter de bajsar utefter bygatan


Nu är klockan snart tjugo i åtta på morgonen. Hundarna sover sött i soffan. Jag är trött och önskar jag hade en större tvättmaskin. En där stora duntäcken och bäddmadrasser gick att tvätta...



Av Sandra Jansson Palm - 4 oktober 2013 07:37

Jag läser om någons lycka över hur bra det går för henne och hennes häst. De gör framsteg och jämfört med min värld så går det fort. Jämfört med mina mått verkar det gå fortare för de flesta än för mig och min häst. Vi tragglar och tragglar, vi kommer framåt men med myrsteg.  När andra pratar om sina öppnor och slutor i alla möjliga gångarter utom skritt är jag glad att jag nu lyckas longera min häst, i trav på en rund volt, där jag står i mitten utan att behöva ”gå med” i rörelseriktningen. Jag är glad över att min häst kan gå med mig runt i paddocken utan att kasta sig och springa hit och dit. Att jag kan sitta upp utan att han springer iväg. Det är ju bra säger ni kanske, men då ska ni veta att jag haft min häst i åtta år. ÅTTA ÅR! Jag försöker räkna ut när jag kommer att göra en öppna i galopp. Kommer fram att det bör vara om cirka så där 32 år, om min häst nu blir dryga 40. I alla fall om vi ska hålla på i den här takten.


”Du borde sälja honom och skaffa en annan häst”. ”Du förtjänar något annat”. Det är sådant jag har hört från hästmänniskor i min omgivning. Men jag undrar vad förtjänar min häst? Förtjänar han också något annat? En bättre människa? En människa som är duktigare, en människa som har magiska höfter och kan ”visa” rätt? En människa som har mer tid att lägga på sin häst, en människa som har mer pengar att lägga på sin häst i form av träningstimmar med instruktör. En människa som inte drabbats av ridskräck.

Jag konstaterar att andra i min omgivning har börjat köpa häst och välja häst utifrån hästtyp, lärbarhet och utbildningsnivå. De har sett att hästen har ”potential”. De väljer ofta hästar med ursprung på den iberiska halvön. I mina sämsta stunder tänker jag att kanske även jag borde köpa en sådan häst. En med rätt fysiska förutsättningar, rätt temperament och rätt personlighetstyp.


Ibland i mina svarta stunder tänker jag att kanske,kanske förtjänar jag och min häst inte varandra?

Av Sandra Jansson Palm - 23 september 2013 07:25

Noterar att "där står två älgar" när jag kommer joggandes. Tänker att det är ju säkert flera hundra meter dit så det är ingen fara, våra vägar behöver inte korsas.De står och tittar åt mitt håll, så de har koll på mig. Fortsätter jogga och tittar på dom så att de inte ska börja springa mot mig.Gör så en stund. Tittar tillbaks på vägen så jag inte ska springa ned i diket eller kollidera med någon tidig morgonresenär på väg mot jobbet. Inser att 50m framför mig står mamma älg. De på åkern är årskalvar och inte alls så långt borta som jag trodde, utan bara inte så stora. Mammaälg och barnälg, inte bra att hamna i mitten. Tänker på kvinnan som blev dödad av en älg och polisen som trodde att det var mannen. Undrar vem som blir anklagad för att ha kört på mig om jag hittas på grusvägen en tidig måndagsmorgon i september.


Joggar lite på stället, säger till älgkalvarna att springa till mamma och säger till mammaälg att springa iväg med dom. Känner mig fånig, som om älgar lyssnar på vad virriga tanter i reflexväst säger. Men mammaälg hoppar in i hästhagen bredvid och älgkalvarna tar en vid sväng runt mig och följer efter. Jag fortsätter väl medveten om att "skogen" i hästhagen inte är så stor och älgarna mycket väl kan komma fram på baksidan samtidigt som jag kommer där... men det gör det inte och ingen kommer att anklagas för att ha kört över mig.

Annat · Djur
Av Sandra Jansson Palm - 13 september 2013 07:39

När jag färdas till och från jobbet så gör jag det tillsammans med min sambo och med P1. P1 går konstant på bilradion. Vi avverkar varje morgon vanliga nyheter, ekonominyheter och vetenskapsnyheter och lite rapportering från någon korrespondent. På vägen hem är det ekot och sedan studio ett. En sak som slår mig hur ofta nyhetsrapporteringarna ger fler frågor än svar. Man påstår något sedan så förklarar man inte hur slutsatsen dragits. Ofta sitter jag efter något inslag med frågan ”men varför?” Igår var det vargfrågan.


Regeringen har tolkat vetenskapliga rapporter och studier runt vad som är en bra bevarandestatus för vargen i Sverige. Det är färre antal vargar som behövs än vad man förut ansett vara rimligt. Jägarförbundet får yttra sig. ”Jägarförbundet tycker det här är bra” hör jag i flera nyhetssändningar på radion. Flera gånger återkommer man till att jägarförbundet tycker det här är bra och mer i linje med vad de anser är en rimlig mängd vargar i Sverige. Men man säger aldrig VARFÖR de anser att det här är bättre än det förra tolkningen av forskningsresultaten.

Min hjärna börjar så klart fundera på detta. Varför tycker jägarna att det är bättre med få vargar (om jag ibland tolkar dom så tycker dom noll stycken vargar)? Att bönderna tycker det förstår jag. Vargarna äter och lemlästar de djur de livnär sig på. Det är så klart inte roligt och det blir dyrt och krångligt för dem att ställa om till en mer vargsäker djurhållning. (för det går, det finns fullt av andra länder där det finns betydligt fler vargar än i Sverige och där man också har får/getter etc.) Men jägarna då? Min enda logiska slutsats till att man inte säger varför är att man helt enkelt inte vill att sanningen ska komma ut. Man vill inte säga att man inte vill ha konkurrens om sina byten med ett annat rovdjur. För det säger sig självt, håller vargen efter rådjursstammen och älgstammen blir det färre djur för jägaren att jaga. Många jägare jag träffat säger att de jagar, inte för att det är kul och inte för att man måste ha kött till familjen, utan för att man ”naturvårdar” och/eller för ”naturupplevelsen”. Man jagar för att för mycket rådjur, älgar etc. skadar grödor och skog. Då hänger inte argumenten ihop. Då kanske man inte kan säga varför man tycker det är bra med färre vargar i Sverige.


Det märkliga är att inte nyheterna ställer frågan… de andra organisationerna får ju motivera sig varför man anser att det behövs fler vargar.


Kanske någon jagande läsare av denna blogg kan informera mig om varför jägarna applåderade miljöministerns utspel? För min logik räcker inte riktigt till och nyheterna kom inte med svaret.


Någon journalistinsatt läsare kanske kan informera mig om varför man har så mycket tappade trådar i nyhetssändningarna?


Av Sandra Jansson Palm - 23 augusti 2012 07:20

Vargar och spindlar har de något gemensamt egentligen? Jag börjar ana att de har vissa saker gemensamt, de är rovdjur och de skapar någon känsla av avsky eller olust hos vissa delar av vår befolkning. Men där upphör väl likheterna. Vargarna konkurrerar med människan om bytesdjuren, vargar och jägare är båda intresserade av rådjur, älg och hjort. När inte rådjur, älg och hjort finns i tillräcklig mängd eller människan har dukat upp ett snabbköp med får lagom lätta att plocka i något hägn så vill vargen gärna ta sig en liten shoppingtur där.  Det uppskattar sällan ägaren till fåren. Jag kan rent logiskt förstå att det kan skapa känslor av negativ karaktär hos vissa delar av befolkningen.


Men spindlarna då? De verkar också skapa negativa känslor hos många av mina medmänniskor. Men varför? De konkurrerar inte med oss om någon föda, de snarare hjälper oss bli av med allehanda kryp vi inte önskar oss, i alla fall inomhus. Flugor, otrevliga skalbaggar och ängrar glufsar de i sig. Namn am. De är inte på något sätt farliga för oss, inte i Sverige i alla fall. Ändå så slås de ihjäl, spolas ned och dammsugs upp. Varför då? De är ju lika nyttiga som våra vänner humlorna som hjälper oss i våra trädgårdar, dessa brukar inte slås ihjäl med samma frenesi.


Det är sådant jag står och tänker på när jag borstar mina tänder och en spindel under natten har parkerat sig i hörnet på handfatet där den sitter och spanar efter någon fluga att äta upp. Kanske borde jag flytta på den, det är ju ett tämligen osäkert ställe att sitta på för en spindel den kan lätt av misstag åka med vattnet ned i avloppet, tänker jag.


” Splosch”  vatten kastas på spindeln och den håller precis på att sköljas ned i avloppet när jag räddar den i en avancerad enhandsmanöver. Jag vänder mig om och inser till min stora förvåning och lite till min fasa att det är mannen i mitt liv som står där och försöker skölja ned spindeln till en säker död i reningsverket.  Men varför då? Nu har jag ju all möjlighet i världen att ta reda på det… kvällens samtalsämne är säkrat.

Av Sandra Jansson Palm - 10 april 2012 15:57

När jag packade hans saker för att han skulle åka så skulle han bara inte med, han som annars alltid vill med överallt stod nu stoiskt med tassarna parkerade i golvet inne i vardagsrummet och tittade på oss. Såg ut att tänka ”jaha åk ni, jag ska minsann inte med er för jag ska stanna HÄR!”


Det är märkligt hur en svart hårig varelse som skitar ned mina annars så rena golv, behöver gå ut tidigt på morgonen och dessutom dreglar ned mina kläder med ”snigelspår” kan lämna ett sådant tomrum efter sig, fast jag visste att han bara skulle stanna över  helgen och sen hem till ett av sina andra hem.


Jag som alltid sagt att jag inte är en hundmänniska…

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Gästboken

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Bloggar jag följer

Länkar

Sök i bloggen

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards