Inlägg publicerade under kategorin Familjeliv

Av Sandra Jansson Palm - 16 januari 2015 10:57

”Vem ska? Ska DU?? Fan du börjar ju bli värre än farsan” säger han och återgår sedan till det vi pratade om innan. Jag sitter där och ser lite förvirrad ut. Vad ska jag säga? Vad ska jag svara på det? Jag borde så klart säga ifrån och säga till men jag kommer mig inte för. Jag vet faktiskt inte hur jag ska bemöta det.


”Hej jag hörde att du ska… igen? Vem är han? Var är han ifrån då? Jaha ja ja du brukar ju hämta dina därifrån” en tystnad och sen ”Grattis förresten” Även här sitter jag och nickar med och svara dumt nog på frågorna.

 

Ja VEM är HAN!? Jo HAN är min livskamrat sedan drygt 3,5år.  Han är kärleken i mitt liv.  Han gör mig lycklig. Han gör mig hel. Jag ber om ursäkt att jag inte tydligt redovisat så att alla vet om det, att han finns menar jag, hur seriöst det är och att vi faktiskt levt tillsammans rätt länge.  


Helst skulle jag vilja säga att jag inte hade en aning om att det skulle bli så här. Att det kom som en chock för mig. Men nej. Kanske finns det en anleding att jag inte berättat för alla, här på jobbet. ”Men Sandra varför har du inte berättat det för dina kollegor, är det naturligt att man berättar om en sån viktig händelse i sitt liv för de man umgås med dagligen?”, säger en vän till mig? ”Nej… jag vet inte, det har inte funnits något bra tillfälle, det är ju inte så att man rent random skriker ut alla viktiga livshändelser i fikarummet.” svara jag lite generat.


Så det är väl lika bra att jag skriker ut det på internet här i min blogg… JAG SKA GIFTA MIG! Jag är mycket lyckligt.  Jag ser fram emot det! Så nu vet ni.


Har ni några problem med det? Jag menar, jag syndiga människa har ju varit gift en gång förut. Uppenbarligen gör det mig till stadens kvinnliga Casanova.  Det visar uppenbarligen på att jag byter män som andra byter underkläder, ofta, och det är visst lite konstigt/obegriplig eller på annat sätt obekvämt. Så pass konstigt att man inte ens kan säga ett litet ”Grattis” eller ”vad kul”. Som sagt var, har ni problem med det, säg då helst inget alls. Eller ljug! En vit lögn har aldrig skadat. Ni kan faktiskt säga grattis även om ni inte menar det!

Av Sandra Jansson Palm - 23 februari 2014 09:02

Morgonstund har gult i mund... tycker jag som vaknar så fort det ljusnar ute. Försöker verligen att ligga kvar och mysa. Tänker tillbaks på den nykära tiden då man anpassade sina dygnsrytmer. Man kunde ligga kvar i sängen länge, länge bara för att den andra låg bredvid, inga myror i huvudet eller benen.  Nu har något hänt och det funkar inte längre. Vaknar när solen stiger upp och är pigg. Den andra hälften är allt annat än vaken. Vrider och vänder mig och försöker att ligga kvar. Ger upp. Äter frukost som jag förberett kvällen innan. Äter lååångsamt, läser alla delara av DN jag inte hann med igår och i förrgår, läser i villaägaren om ett par i Kiruna som inte får vettig ersättning för sitt hus. Sen kan jag inte längre, "sitta och göra inget vettigt". Om jag bara fyller diskmaskinen så kan jag starta den. Luther viskar irriterande i mitt öra, "här kan du inte sitta och lata dig". Sen kan jag få sätta mig och sticka. Det är tyst. Jag vill ju inte väcka mannen, han kan få sova fast jag inte är trött.

Men varför är det när man försöker vara tyst som man låter som mest? Föröker att vara försiktig, dongar ett glas i den stora keramiskålen så det ljuder som av en kyrklocka i hela huset.... ska bara lägga in en plåt i lådan, missar och tappar hela plåten... undrar i min förskäckelse om han ligger där inne och tror att jag gör det på flit för att han ska gå upp. Jag som bara försöker vara extra tyst...

Av Sandra Jansson Palm - 23 januari 2014 11:39

Funderar över det här med de förhållningsregler som jag skickats hem med från sjukhuset, både skriftliga och muntliga och vad det säger om mig, kvinnor i allmänhet och om förhållanden.

Bakgrunden är att jag opererat magen ett stort ärr rakt över. Ett ärr rakt över bukmuskelaturen gör ont, du kan inte ta dig upp ur sängen normalt, du kan inte gå normalt, du kan inte nysa, hosta eller på annat sätt få upp oönskade partiklar ur halsen utan att det gör ONT, riktigt ont. Katt på magen är inte heller något som du inbjuder till (till katternas stora förtret). Du är trött, magen ser ut som något en trafikdödad grävling skulle bli avundsjuk på. Du känner dig lite allmänt ful och äcklig helt enkelt. Förutom att du har ont och blir smågrinig.Det här innebär att man inte får lyfta mer än ett kg i taget. Det var de tydliga med, i fyra veckor, max ett kilo. För de flesta kanske det skulle räcka som instruktion hur jag ska bete mig men inte. Mer behöver jag veta:

Här kommer två förhållningsregler som följt med hem förutom den om ett kg

Du får INTE dammsuga (minst i fyra i personalen skickade med detta muntligt för att vara säker på att det skulle gå in, annars ser jag ut som en manisk städerska). Dammsuga? Varför tror de att kvinnor( jag var inne på en kvinnoklinik) ska ge sig på att dammsuga när de knappt kan stå upp? Är det för att vi är så "duktiga flickor"? Att det är vår uppgift hemma att städa? Att vi har svårt att klara av att se hur hemmet förfaller under fyra veckor för att ingen annan dammsuger? Varför skulle ingen annan dammsuga när jag är sjuk?


Du får inte ha sex på fyra veckor. Nähä? Vem vill ha sex i det här tillståndet? Det gör ont att bara röra sig! Jag är trött mest hela tiden och har inte riktigt orkat piffa till mig. Känner mig allmänt osexig. Skulle önska att jag kunde sova på mannens arm (vilket inte har gått än för han kommer åt magen rätt vad det är) det är den kroppskontakt jag traktar efter just nu. Och frågan är VEM vill ha sex med någon som ser ut som en uppsväld grävling och som dessutom skulle få ont av övningen i fråga? För det är väl inte så illa att det finns kvinnor som känner sig tvungna att ha sex i detta tillstånd, eller perversa personer som tänder på uppsvälda grävlingar? Den förhållningen har jag svårast att förstå

Nej jag fortsätter att gå runt här i mjukiskläder och hoppas på att mannen inte tappat intresset helt för mig efter att i fyra veckor fått sköta all marktjänst, ta hand om min häst och ha ohemult långa arbetsdagar då samåkningen inte funkar med sjuk sambo. Nu är det ändå bara 2.5 vecka kvar tills jag kommer att springa runt här, rörlig, smal och snygg och dammsuga hela dagarna! Så det så!

Av Sandra Jansson Palm - 27 maj 2013 07:45

Vet inte om ni tänkt på det, hur tidningarna svämmas över av annonser och reportage om olika semestermål, ofta långt bort.  Jag prenumererar på en större dagstidning och på helgerna fylls annonssidan av olika exotiska resmål, de har till och med en resebilaga varje helg.


Vi uppmanas i olika hälsoreportage att resa bort för att vila upp oss. Det är viktigt att ”komma bort”.


När jag nyligen skulle ha två veckors semester så var de flestas naturliga fråg ”vart ska du då?” Kollegorna berättar om alla spännande ställen de varit, det är golfveckor i Turkiet, det är weekends i New York, Disney Land i Paris och veckor i hus i Spanien. Alla har de rest bort och alla berättar de hur underbart och rekreerande det är. Själv planterade jag 70m syrenhäck. (vilket vissa verkade tycka att jag borde ha lejt bort, för att själv kunna resa bort, åtminstone borde jag ha hyrt en grävare och inte gjort det med muskelkraft)


Som det flockdjur jag är sveps jag med, jag läser alla annonser om mysiga små byar i Italien, spännande klipplandskap i Turkiet och på helgen vid frukosten så visar jag annonserna för sambon och säger ”tänk hit skulle jag vilja åka, det vore väl mysigt”. Det är ungefär samma flockbeteende som fick mig att bli stressad över grannarnas fina välvårdade gräsmattor och nytvättade bilar för ett par år sen. Samtidigt så får tanken på gruppresor mig att få lite obehagliga knottror på ryggen och att planera en resa själv känns lagom upphetsande så här när man mest planerar hela dagarna på jobbet. Jobbet som med resor ofta innebär 12 timmars frånvaro från hemmet. 12 timmars frånvaro från hemmet i kombination med åtta timmars sömn som ger fyra timmar i hemmets vrå varje vardag. Fyra timmar då man ska äta, motionera, klippa gräs och försöka hinna umgås lite. Det är då jag inser att jag vet precis vart jag vill åka på min semester. Det är inte till fina lyxiga hotell, massor av inspirerande aktiviteter och annorlunda mat. Det är till umgänget med de jag bryr mig om, laga spännande mat i lugn och ro, plocka mina egna kryddor och läsa allt de där böckerna jag aldrig hinner annars.  Jag vill helt enkelt åka hem på min semester!

Av Sandra Jansson Palm - 1 februari 2013 12:48

Funderar lite på om mina föräldrar när de åkte på långresa till Afrika, köpte ny bil eller unnade sig någon lite extra tänkte på att deras vuxna dotter samtidigt försökte få en burk fiskbullar att räcka till fyra personers middag? När de gick på bio, tänkte de då att de borde ringa och bjuda med någon utflugen unge på bion? När de köpte nya kläder bara för att de var fina fick de dåligt samvete då för att något utfluget barn knappt hade hela kläder på kroppen för pengarna räckte bara till det allra nödvändigaste?


Jag hoppas inte det, för mina föräldrar hade det väldigt knapert när jag var liten, de var unga när de fick barn och de kämpade med att få pengarna att räcka. När vi flyttade hemifrån fick de äntligen råd att unna sig något, och det gjorde de. De stoppade så klart till oss utflugna barn någon peng, någon matlåda eller så ibland. Men de gjorde allt det där de aldrig hade kunnat göra förut, semestrar, kläder och lyxig mat ibland.


Nu är jag där mina föräldrar var för så där drygt 20 år sedan. Jag kan unna mig saker och prioritera mig själv. Alla år sen jag flyttat hemifrån har jag sällan unnat mig så mycket. Pengarna har inte räckt och barnen har varit i fokus. Men nu, nu kan jag det om jag vill. Det är bara det att jag hela tiden får dåligt samvete för det, för nu i sin tur har inte mina barn det alltid så knapert. Det känns fel att jag äter kex och ost och dricker vin en fredag när de äter fiskpinnar och ris för fjärde gången samma vecka. Är det mammans lott att ständigt ha dåligt samvete, även när barnen flugit ut?

Av Sandra Jansson Palm - 3 december 2012 07:42

Dag 1

Jag drömmer en mardröm, jag drömmer att jag försöker starta bilen men det går inte. Den står bara och tuggar. Vaknar lagom kallsvettig och tänker puh! Bara en dröm! Väl i bilen startar den snällt och jag ger till ett glädjetjut. Men det blir liksom inte varmt i bilen. Jag tittar temperaturmätaren och konstaterar att den är bra mycket högre än vanligt och i stigande. Närmar sig rött mer och mer, värmen i bilen uteblir... Sambon får gå genom stan till tåget, så långt kom vi aldrig.

Ringer bilmecken och han kan inte ta bilen förrän om två dagar. Jakten på grannar börjar, för hem vill jag och helst slippa åka buss. Granne 1 är i Stockholm och kommer hem sent, Granne 2 är på tjänsteresa långt bort någonstans. Tillslut får jag tag på Granne 3 som ska hem i någorlunda tid och vill ta med mig på resan hem, och in i morgon igen. Sambon som ska jobba över beslutar sig att han sover kvar i grannstaden där han jobbar. Jag kommer hem ensam och bedrövad i ösregnet. Får ett infall att kolla jordfelsbrytaren till avloppet, sist det ösregnade så gick ju pumpen sönder. Mycket riktigt, elen är av och går inte att sätta på igen. Misströstan är stor, ensam hemma utan bil OCH avlopp. Jag hör ett smaskande ljud, vänder mig och ser hur katten glatt sitter på bänken och smaskar i sig min matlåda till nästa dag. Jag orkar inte ens bli arg. Reser mig för att rädda det som räddas kan. Lyckas hälla ut glaset med vatten på golvet. Tänker att jag lika gärna kan lägga mig.


Dag 2

Sover utan mardrömmar. Vaknar 05.10 av ett strilande ljud. Andra katten sitter nedanför sängen och kissar i mina byxor jag inte orkat hänga upp på kvällen. Börjar dag 2 med att naken skura golvet från kattkiss. Tömmer slaskhinken på baksidan av huset, nu införd kläder, innan jag går ut och väntar på grannen som skjutsar mig till jobbet.

Ringer bilmecken och frågar om jag kan hämta bilen idag, nej han hittar inget fel. Jag som väntat suttit kvar sent på jobbet på att han ska bli klar konstaterar att alla grannar åkt hem. Hittar en buss, åker de 2,5 milen till byn. Går in på Ica och köper en reflexväst och tänker att det är skönt med en kvällspromenad och går de 2,5 km hem i mörkret.  Tänker att de i alla fall slutat regna. Allt är inte elände. Sambon har beslutat sig för att stanna ännu en natt i grannstaden. Tydligen längtar han inte så mycket efter mig att det kompenserar brist på bil och avlopp.


Dag 3

Ringer bilmecken igen när jobbdagen börjar sitt slut- kanske kan jag hämta bilen idag? ”Det har uppstått lite komplikationer” säger han då. Jag suckar, men uppenbarligen är inte komplikationerna så omfattande att jag inte kan hämta bilen någon timme senare.

Kliver in hos mecken, han ser trött ut, nästan svullen i ögonen. ”Har han gråtit över min bil?” tänker jag. ”Jag vet inte var jag ska börja” säger han.” Värmen var termostaten, inte så konstigt. Men när jag ska provköra bilen börjar den låta så mycket så jag åker tillbaks till verkstaden. Det visar sig att avgasröret är av. Jag svetsar ihop det. Jag åker ut igen och håller på att köra ihjäl mig, gasen har hängt sig. Jag lyckas ta mig in till verkstaden igen. Gasvajern är nästan av, fredag eftermiddag och jag hittar ingen vajer. Men jag har lyckats laga den, du vet så där man gör med moppevajrar med nipplar och så” Nej jag vet inte något om moppevajrar och jag misstänker att han faktiskt har gråtit över min bil.  När jag står där känns det bara så himla bra att mellan allt avloppspumpsfixande, jagande efter grannar och tröstlöshet har jag varit på bilfirman och beställt en ny bil! (nästan ny) så i morgon kommer jag att ha en bil som förhoppningsvis är mer driftsäker. Avloppet är dessutom lagat och de har lyckats lokalisera grundorsaken så förhoppningsvis slipper jag mer kiss i busken på länge länge… och sambon har flyttat hem igen.

Av Sandra Jansson Palm - 22 oktober 2012 08:33

Med stampande steg och nedsänkt blick som inte söker kontakt far hon runt i hemmet. Varje försök till närmande både fysiskt och verbalt från mannen avvisas. Tystnaden från orden är stor men skriken från handlingarna desto större. Pang, klamp och smäll. Kroppen säger det inte munnen kan formulera. Något är fel men vad? Vad kan inte sägas utan måste fysiskt uttryckas? Att betongplattorna har flyttats, att strålkastare putats, att diskbänk torkats… att dator använts att… mannen lyckas i ett obevakat ögonblick kasta ut en arm och fånga henne när hon frustrerat far förbi i en fläkt av iskyla…. ”PRATA MED MIG! Du måste säga vad som är fel!” Kroppen vet det inte munnen kan formulera. Helt plötsligt inser hon vad han måste göra, Mata mig säger hon! Och lugnet sänker sig över bygden.

Av Sandra Jansson Palm - 8 oktober 2012 08:19

De ligger där på hög, i huvudet, de kommer sällan på pränt. Alla inlägg börjar ju i huvudet och tar en ganska slutgiltig form där, ämne väljs, vänds vrids och analyseras innan jag sätter mig och skriver. Men det finns ett stort antal som aldrig kommer på pränt. De som egentligen är de som bränner, skaver och berör. De som kanske skulle göra skillnad, skapa debatt i aktuella ämnen som berör mig, påverkar mig. De som handlar samhällets och även ibland min egen oförmåga att handskas med olika situationer. Men att skriva om dem, hur bra terapi det än skulle vara, hur mycket påverkan och debatt det skulle orsaka, blir inte gjort. För det skulle lämna ut andra människor än mig själv, människor som inte valt att bli offentligt exponerade och granskade. När jag startade min blogg lovade jag att aldrig lämna ut andra människor utan deras samtycke. Så nu finns de bara i mitt huvud, en stor och välfylld bank av blogginlägg som ni aldrig kommer att få läsa.


Under mina stunder i svampskogen, stallet och i rabatten så tänker jag på de som inte valt på samma sätt. De som bloggar om sitt liv inklusive andras. Där de nämner vid namn, har med bilder. Hur tänker de? Vad var det som fick dem att göra det valet? Men det är deras val och inte mitt, jag fortsätter samla på hög. Och ni får fortsätta läsa om saker som kanske gör att jag verkar leva ett ganska bekymmerslöst och banalt liv fullt av i-landsproblem.

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Gästboken

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Bloggar jag följer

Länkar

Sök i bloggen

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards