Senaste inläggen

Av Sandra Jansson Palm - 2 januari 2012 08:01

Mellandagar som ska jobbas, tänkte först att jag ska till jobbet och fixa lite,  men dottern ville hem en sväng. Så jag bestämmer mig för att lämna hunden som jag haft över helgen till dagmatte för att sen hämta dottern och jobba hemifrån. Tack för VPN-uppkoppling och inga möten inplanerade som för distansmöten möjligt.  Att jobba i plyschbyxor känns helt okej en dag som denna.


Gummistövlar, reflexväst, pannlampa och alpackajacka på, det regnar, är snömodd på marken och bäcksvart ute när hunden ska rastas innan avfärd mot staden. Lämnar man vid tåget, hund vid dagmatte och ringer dotter för att säga att nu är jag klar du kan komma ut så åker vi hem.

”Jag kan åka med dig hem efter jobbet istället” – Jaha .. hm. Den möjligheten hade jag inte planerat för, men flexibel som jag är så fixar jag väl det.


Så nu börjar jag mitt yrkesår 2012 på kontoret, iförd arméns M90 gummistövlar, en jumper med robotar och glitter på bröstet stl 158 ärvd efter dottern, tur jag inte har plyschbyxorna på mig, håret glatt på svaj då det lockar sig så fint i fuktigt väder. Som jag ser ut när jag är hemma och ingen ska se mig.. .så nu visar jag mitt sanna jag för mina kollegor. Företagets kvalitetsledare feeling hot hot hot… not.

Av Sandra Jansson Palm - 22 december 2011 07:26


365 så många är de årets dagar. 365 dagar då vi kan umgås med de vi tycker om, äta god mat och ge någon som förtjänar det en present. Ändå envisas vi med att trycka in detta på tre på varandra följande dagar under året.

På tre dagar ska du träffa mamma och hennes nya karl (jo jag vet det finns fortfarande de som har sina föräldrar gifta med varandra men det är väl snart ett undantag) du ska träffa pappa och hans nya om han lyckats hitta någon, du ska umgås med dina barn och barnbarn har du riktigt tur är de i sin tur skilda och du ska få schemat att passa med när de har sina barn eller ska till sin fd och nya svärmor, du ska ge mormor en klapp, hälsa på stackars ensamma morbror som sitt ensam på hemmet och just du känner ansvar för så här i juletider för inte ska någon behöva sitta själv? Ja sen har vi ju farfar och dina vuxna syskon som kanske jobbar skift och därför inte kan komma på julafton… och alla ska ju träffas hemma hos mamma i år för så har det alltid varit.


På tredagar ska du också laga och värma på och bära runt på kopiösa mängder mat. Det SKA vara sill, köttbullar, omelett, skinka, vörtbröd, rödkål, lax, Jansson, ostar, must, snaps… inte halvfabrikat hemlagat ska det vara, till ju ska till och med glögg och sprit vara hemgjort.  Du ska diska disken… eller om du har tur bara skölja av och fylla och tömma din och släktens diskmaskiner… sen ska du hinna få i dig efterrätten där någonstans.

Julklappar ska delas ut, beundras och tackas för. Det är tur att du flitigt har sett till att alla får lika mycket för lika många pengar så inga sura miner sprider sig i julefridens tystnad. Du tänker inte på det gapande hålet i din hushållskassa utan ler åt den fula keramikängeln du precis fått. Julklappspapper samlas ihop sorteras i rätt återvinningskärl och gömmas undan, inte ska väl det vara stökigt så här i juletider i ditt/svärmors/barnens/farmors hem.


Oj skulle hunden rastas också? Och vem har stulit resterna av janssonen och kräkts upp i hallen? Men men, du torkar upp det med ett leende mellan glöggen och sällskapsspelen du ska spela. För umgås ska vi göra alla på julen.

Detta är kulmen på månaden av förberedelser för denna högtidsstund, månaden du bakat pepparkakshus och gjort marsipangodis efter TV-kockens recept. Du har städat, fejjat och gjort egna dörrkransar. Du har sprungit dig smal och smärt mellan alla affärer där du handlat klappar. Du har desperat letat efter julstämningen och undrat varför den inte infinner sig….


Julefriden sänker sig över landet….


Nejdå det är inte en surtants överdrifter,  det är en  sammanfattning av diskussioner i fikarummet på jobbet, samtal med vänner och facebookinlägg. Funderar dock lite över varför det mest verkar vara ett problem för kvinnorna… eller vill män bara inte prata om det?

Av Sandra Jansson Palm - 21 december 2011 19:24

Jag tål inte socker i några större mängder, så är de bara och jag vet om det. För mycket intag av socker i form av godis, fikabröd och annat sliskigt resulterar obönhörligen i en mage rund och fin som en Edamerost från Holland.  Eftersom jag är gammal och vis så avhåller jag mig från socker till största delen . Slipper magknip och byxor som skär in i grenen. Får dock stå ut med gliringar från kollegor om att jag fjantar mig och är fånig. För jag är ju inte tjock och alltså behöver jag inte hålla igen på godis och sötsaker. Trots att jag påpekar att jag avstår för att jag får ont i magen annars tas som en ren och skär lögn. Man ska inte håll igen, det är liksom inte fint. Det ska pikas och påpekas. Men nu håller jag inte igen, jag bara vill inte ha ont i magen.


Men så kommer december. Denna mörkrets månad på alla sätt. Mörkret sänker sig över stad och land och även över mitt förstånd. Jag börjar bara lite försiktigt men någon pepparkaka och lite glögg kring första advent. Sen eskalerar det för att så här veckan innan jul urarta i regelrätt frosseri. Men vem kan klandra mig när fikarum och kontor är fyllda av burkar med pepparkakor och chokladkartonger… som bara ber om att bli uppätna?  Lussebullar trugas och glögg kokas… och jag äter och tänker att nog har de rätt belackarna som retar mig, jag är nog bara fåfäng så lite kakor och glögg kan jag unna mig, och en chokladbit eller två… Jag bakar egna pepparkakor och äter upp till middag när ingen ser mig.


Så här sitter jag nu rund och trind och med magknip.  Jag gissar att det inte ens är synd om mig.

Av Sandra Jansson Palm - 5 december 2011 20:03

Är på skönhetsbehandling. Har fått den i present av väninnan när jag fyllde jämt, har bara dragit på det i två år, men nu är det dags. Ska bli skönt att få bli fin, kanske bli av med lite pluppar och andra skavanker. Så jag ligger där och låter mig pysslas om. ”Ska jag kanske vaxa lite här mellan ögonbrynen? Det är lättare att få bort dom små fjunen än att pilla med en pincett.” Jag väcks ur min lilla slummer.  Okej, små fjun, ja det kan väl gå bra. Ritz så är de väck…  ”Kanske vi kan ta lite här under ögonbrynen, lättare att än att plocka…?” Eh jo, där har man väl också lite fjun tänker jag. Ritz… så är jag hårlös även där. Då säger hon det obegripliga, ”Ska vi ta lite på hakan också?” Hakan!? Eh, vad menar hon!? På hakan har jag väl inga hår som behöver tas bort? Jo ”några få strån bara” Ritz, hår lös där också… ”Ska vi ta lite på läppen också?” VADDÅ LÄPPEN!? På läppen har man mustasch, mustasch har män, jag är kvinna!  Jag börjar känna ångesten komma. ”Bara lite här ute på kanten” Ritz… tårarna rinner lite sakta, skyller på att det gör hiskeligt ont att bli vaxad i ansiktet, men kanske, kanske är det mer tanken på att jag gått omkring och sett ut som skäggiga damen helt ovetandes som svider mest…


”Har du rakat dig?” Säger han till mig morgonen efter mig när vi står och väntar vid skrivaren tillsammans. Förfärat far min hand upp mot ansiktet. Han har noterat att jag nu inte längre är lika skäggig? Jag känner gråten komma krypande. Har alla i hela världen sett hur skäggig jag är utom jag? Jag måste se helt förvirrad ut där jag står med handen tryckt mot kinden. ”Ja, du har ett sår vid hakan” Jag känner hur jag återfår talföret ”Jaha, hm ja jag råkade bara pilla på en lite plupp så den började blöda” säger jag och går till mitt kontor…

Av Sandra Jansson Palm - 9 november 2011 16:29

Jag och en av våra funktionsansvariga för våra administrativa system vacklar ut ur den fina herrgårdsbyggnaden där vi är på planeringsdagar/möte. Vi går mot sjön nedanför de vackra gula byggnaderna som jag ser när jag vänder mig om. Där ligger en liten båt med utombordsmotor. Den får man låna om man är gäst på konferensanläggningen. Vi sätter oss i båten och den åker ut på sjön av sig själv det är inget vi reflekterar över så där direkt. Jag sitter närmast motorn och ser att den är fastspänd i ett läge med en plastklämma vilket gör att den åker rätt fort och i en bestämd riktning. ”Kan du styra”? frågar kollegan. Jo det kan jag nog, det är väl inte så svårt säger jag och tar ”rodret”. Vi åker runt i stora cirklar och försöker komma på hur vi ska få ned farten och ta oss in till land. Vi girar mellan alla fiskenät som är utlagda i sjön. Helt plötsligt inser vi att vår konferensanläggning ligger precis vid Drottningholms slott och vi närmar oss sakta men säkert via vårt cirkelåkande. Då försvinner allt vatten ur sjön, någon har dragit ur proppen ur vattensystemet och vi står i lera och dy till knäna. Båten har sugits iväg och ligger långt bort halvt begraven. Vi vadar till en liten ö och tar oss i land på den. Jag lyckas ta mig till slottet genom att vada i dyn, kollegan står kvar på den minimala ön. Jag tar mig in bakvägen och klafsar runt i stora stentrappor i köksregionerna med mina leriga fötter. Jag hör röster och försöker gömma mig genom att springa ned för trappan mot utgången… sen vaknar jag.

Av Sandra Jansson Palm - 9 november 2011 16:26

Efter att ha blivit både svettig och smutsig efter avdelningens gruppaktivitet på planeringsdagarna är det dag för mig att ta en dusch. Jag går in i baracken där i ska tillbringa natten och vidare in i min kollegas hus som sitter ihop med baracken. (Barackerna är ganska lika barackerna på P10 i Strängnäs). Det är kollegan som ska stå för faciliteterna i form av dusch, i alla fall till mig. Jag ser en dusch i ett hörn av huset, helt öppen med fast kran i taket och vita kakelväggar, kanske ska jag duscha där. Men tänk om alla andra ser mig, jag är ju faktiskt lite pryd ”Eller varför inte i den här duschen?” säger kollegan och visar en till dusch, ”eller den HÄR? ”. Hela huset är fullt av duschar i alla rum och i alla möjliga och omöjliga hörn av rummen.  Den sista duschen har minsann två duschslangar, en blå och en vit som sticker ut på var sida om blandaren som två horn på en buffel. Jag tänker och tänker på vilken dusch jag ska ta. Jag väljer en i köket och vips är duschen väldigt trång jag får knappt för draperiet för jag står mellan deras köksbord och väggen med bara några decimeter att röra mig på, för köksbordet som plötsligt materialiserat sig är i vägen och  jag står med ryggen tryckt mot väggen. Samtidigt som jag försöker duscha börjar kollegan med familj äta middag… kollegans dotter som är alldeles för gammal för att vara hennes dotter har brännskadad hud i ansiktet och ena örsnibben bortbränd, dottern pratar hela tiden när jag står där och försöker duscha… sen vaknar jag

Av Sandra Jansson Palm - 30 oktober 2011 20:00

Tänk att nu har jag hört det uttrycket från två oberoende källor och inte allt för lång tid mellan tillfällena… att på något sätt har universum en plan för oss. Det som händer det händer för att det ska bli precis som det var tänkt att bli.

Jag tänker på det när jag susar fram i natten i min mäktiga Hyndai Atos med regnet piskande mot vindrutan. Det är mitt i natten och bredvid mig i dotterns knä i en korg ligger en mycket sjuk katt och flämtar. Jag lyckas till min förvåning få upp bilen i 120km i timmen vissa sträckor. Vi är på väg mot djursjukhuset två timmar bort. När vi väl fått tag på veterinären så visade sig att det inte var öppet längre på det mer närbelägna djursjukhuset, distriktsveterinären är synnerligen ointresserad av mer än att erbjuda en avlivningsspruta. Vi kastar oss i bilen och susar mot färjan bara för att inse att sista färjan gått och vi får åka runt hela viken, en lite extra tur på fem mil. Upp i huvudstaden åker vi först  fel för att sedan hittar rätt. Hon lämnas med dropp och skyhöga levervärden för att försöka stabiliseras för närmare undersökning. Men inget finns att göra, blod i buken, fel på levern och gallsten. Allt på en gång. Men vi gjorde så gott vi kunde tänker jag. Jag sitter med telefonluren i handen för att avgöra om hon ska kremeras eller inte och tänker att allt blev precis som det skulle… eller?

Av Sandra Jansson Palm - 17 oktober 2011 18:27

Helt plötsligt finner jag mig surfa på däckbranschorganisationens hemsida ivrigt läsande allt om gummiblandningar och dubbdäck kontra dubbfria vinterdäck. Jag oroar mig att mina däck legat utomhus utan skydd, hur länge vet jag inte, vad kan det ha gjort med dem? Är de hårda och farliga att beträda asfalten med nu? Några veckor tidigare tittade jag fascinerat upp under min bil och tänkte till min egen förvåning ”jäklar så schysst det ser ut med en helt ny länkarm!”


Istället för att studera de välvikta handdukarna och lakanen i linneskåpet och tänka ” jäklar vad schyst det är med välsorterade linneskåp” så har jag istället börja fundera på hur ofta man bör sota och hur en bra kakelfog bör ser ut. Det här märkliga beteendet är något som uppträtt under senare månader… jag funderar vad detta intresse kommer sig av. Någon kanske skulle drista sig till att påstå att det beror på att jag numera lever utan man i mitt hus… men det konstiga är att det var ju ingen annan som fixade de där sakerna eller ens verkade tänka på det när det bodde en man i mitt hus heller. Så det kan inte ha med avsaknad av inneboende man att göra… undrar vad det kan vara då?

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Gästboken

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Bloggar jag följer

Länkar

Sök i bloggen

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards