Du har fått ett uppdrag att slutföra. Problemet är ju att det inte blir klart riktigt när det var tänkt. Faktiskt blir de flesta uppdrag du har inte klara i tid, en del inte blir klara alls, någonsin. De bara pågår i all evinnerlighet. Fattar inte att alla runt omkring verkar tjuriga och tjatar på dig. En del blir faktiskt riktigt arga på dig, otrevliga blir de också när du tänker efter. Skickar sura mail, frågar och frågar om samma saker hela tiden. Men du kan inte ge dem det de vill ha, det är ju inte riktigt, riktigt klart. Det kan nog göra ännu lite bättre, om du bara hade mer tid. Men det är ju så mycket du ska göra, och allt ska bli så bra. Du hinner liksom bara inte färdigt. Fler saker får du också, fast du inte är klar med det du skulle ha gjort. Fattar inte att alla tjatar på dig hela tiden. Du jobbar ju massvis! Det är ju inte så att du inte jobbar. Du gör ju det chefen sagt åt dig och du jobbar med det du blivit tilldelad och någon gång blir du nog klar. Och dessutom har inte chefen haft några synpunkter alls. Är chefen tyst måste du ju vara bra, för om det inte var bra skulle väl chefen säga till och agera? Förstår inte alla andra det?

Att inte följa upp resultat, inte analysera varför medarbetare inte hinner enligt plan, inte åtgärda påtalade problem där människor är inblandade och få bättre resultat och mer välmående medarbetare. Inte kräva avrapportering. Istället sopa under mattan och låta saken bero. Om jag tittar åt ett annat håll kanske problemet löser sig ändå? Någon annan kanske hanterar? Usch, jobbig säga till, ge feedback, orkar inte idag, tar tag i det hela en annan dag. Ska jag göra detta? Vet att det påpekas från andra att vissa av medarbetarna inte gör vad som förväntas… men, det löser sig nog bara inte idag.

 Varför är det så svårt för vissa att våga vara chef!? Att säga som det är?  För inte är det väl så att medarbetarna vill sakna styrning och få veta om de är på rätt väg?

De ligger där på hög, i huvudet, de kommer sällan på pränt. Alla inlägg börjar ju i huvudet och tar en ganska slutgiltig form där, ämne väljs, vänds vrids och analyseras innan jag sätter mig och skriver. Men det finns ett stort antal som aldrig kommer på pränt. De som egentligen är de som bränner, skaver och berör. De som kanske skulle göra skillnad, skapa debatt i aktuella ämnen som berör mig, påverkar mig. De som handlar samhällets och även ibland min egen oförmåga att handskas med olika situationer. Men att skriva om dem, hur bra terapi det än skulle vara, hur mycket påverkan och debatt det skulle orsaka, blir inte gjort. För det skulle lämna ut andra människor än mig själv, människor som inte valt att bli offentligt exponerade och granskade. När jag startade min blogg lovade jag att aldrig lämna ut andra människor utan deras samtycke. Så nu finns de bara i mitt huvud, en stor och välfylld bank av blogginlägg som ni aldrig kommer att få läsa.

Under mina stunder i svampskogen, stallet och i rabatten så tänker jag på de som inte valt på samma sätt. De som bloggar om sitt liv inklusive andras. Där de nämner vid namn, har med bilder. Hur tänker de? Vad var det som fick dem att göra det valet? Men det är deras val och inte mitt, jag fortsätter samla på hög. Och ni får fortsätta läsa om saker som kanske gör att jag verkar leva ett ganska bekymmerslöst och banalt liv fullt av i-landsproblem.

Hösten 1986, jag har tagit mod till mig och klippt till. Kort blev det, en tuff frilla som inte många andra hade, håret fönat framåt i små spetsar mot ansiktet. Kände mig rätt cool i den. Lördag morgon och familjen åker tillbadhuset. Jag är trött, osminkad och ofixad i håret. Ska ju ändå bada. Mamma betalar för familjen och kassörskan ger mig ett blått gummiband med nyckel. ETT BLÅTT BAND!! Blått = männens omklädningsrum Rött = kvinnornas omklädningsrum.  

Sedan dess har jag en rätt speciell relation med min frisyr och mitt hår. ”Det är ju bara hår”, ”allt klär en skönhet”. ”du skulle inte kunna se manlig ut hur du en försöker”, ”du passar jättebra i kort hår” är kommentarer som har noll och ingen påverkan på mig. Jag kan för mitt liv inte klippa mig kort, skräcken för att jag inte ska upplevas som kvinna kommer smygande. (Sen varför det är så viktigt för mig får vi ta i ett annat inlägg någon annan gång) Jag har därför också varit mycket restriktiv med hårfrisörbesök, byte av frisör och att ”hitta rätt” när det gäller frisör… och det gör hon väl min nya frisör? Det har ju funkat i ett år nu utan att jag fått ångest efteråt. Eller har jag glömt att berätta om detta med kort hår? I vilket fall som helst har jag tagit mod till mig och klippt mig ”nästan kort” på sistone. Men ändå en kvinnlig frisyr och ändå INTE KORT VID ÖRONEN! Det ska gå lätt att spara ut vid eventuell känsla av okvinnlighet.

Så händer det förskräckliga. Trots beställningen ” samma som förra gången, det funkade bra, det trivdes jag med, det var tillräckligt kort/långt” så kommer jag ut från frisören med för kort hår. Enligt mig, kanske ser ingen annan skillnaden. Men jag gör det. Jag KÄNNER skillnaden. Det krullar sig upp bakom öronen och försvinner utom synhåll för mig framför spegeln. Det finns inget att ta tag i där bak. Det går inte att få den frisyr jag vill ha, jag får lägga massor av tid att stå och dra i håret med en plattång för att ens komma på tanken på att gå ut.  Det är kort sagt KORT! För kort! Några centimeter gör att frisyren går från ”halvlångt” till kort. Och jag vill inte vara korthårig.

Hela helgen har jag nu varit tjurig och grinig och det är nog bara inte fullmånens fel, är håret fel är hela jag fel. Jag känner mig ännu mer obekväm än när jag tvingas ha jeans. För jeans kan jag byta ut mot andra klädesplagg… jag funderar nu starkt på att anamma ungdomens mode med att ha huvudbonad även inomhus, tills håret vuxit ut och jag kan känna mig som kvinna igen. För jag inser att jag inte kan ligga i sängen under täcket i flera veckor…

Jaha så var det dags för körframträdande. Körmaraton på kulturnatten och vi ska göra succé är tanken, slå de andra körerna med häpnad över vår energi och skönsång. Så kommer den stora frågan "VAD ska vi ha på oss?”. Jag råkar vara icke närvarande när beslutet tas och får finna mig i vad de andra beslutar. Som tur är har man röstat bort den hiskeliga gröna t-shirten som man haft innan. Valet har fallit på valfri enfärgad topp/överdel. Det kan jag nog klara av. Sen på nedre delen av kroppen, jeans! Detta universella plagg som alla förväntas äga minst ett par av. Även om vi har jobb som kräver annan klädsel så byter de flesta om till jeans när de kommer hem och ska vara lite avslappnade. Eller? Inte jag… jag och jeans är inte kompisar. Jag hittar aldrig jeans som sitter bra. Jag känner mig inte bekväm i jeans helt enkelt.

 Jaha hur löser vi det här då? Rotar runt i garderoben och minns att javisst ja, förra kören jag sjöng i, vi hade ju också framträdanden och även där valde man jeans som plagg, jag köpte ett par bara för det tillfället. De rotas nu fram ur garderoben, och faktiskt de passar fortfarande fast det säkert var fem år sen jag köpte dom.  Så glad i hågen vandrar jag till körframträdandet, förvisso känner jag fruktansvärt obekväm i jeansen men alla intygar att det ser bra ut så jag väljer att tro dom.

Vi gör vårt framträdande. Vi kliver av scenen, går upp i omklädningsrummet, då vänder sig min körkollega mot mig, pekar och säger ” har du haft gylfen öppen hela framträdandet?” Jag visste det, man ska inte ha jeans! Och verkligen inte i samband med körsång.

Outlets har aldrig riktigt varit min grej, faktum är att affärer med mycket folk inte är min grej. Stora folksamlingar i lokaler inte heller min grej. Vi kan konstatera att affärer helgen efter löning inte är något jag brukar besöka. Ullared ratas också stenhårt. Allt som oftast även outlets av olika slag. Outlet är ju något som ska innebära ett ”klipp” av något slag vilket lockar massor av folk med den där realisations- och jägarblicken. Inte kul tycker jag.

Nu är det ju så att min far bor ganska nära ett sådant där ”outletcenter” dit folk kommer åkande både från när och fjärran. Först fanns där bara kläd-Outlet. Kläderna är där till ”fantastiska priser”, dock i ett helt annat perspektiv än vad de nog tänker sig att man ska tycka. Dyra märkeskläder blir inte billiga i mina ögon även om de är på outlet.

När vi var hos far sist och hälsade på åkte vi ned till ”byn” och komplettera lite till kräftskivan. ”Vi stannar vi ändå till i outletbyn, det är ju ändå precis bredvid”, tyckte någon. Där ser jag den, en outlet bara med – Delicato!

Nu är frysen full och jag inser att det troliga resultatet är att jag i alla fall inte behöver fundera på att gå i in i klädoutleten mer, deras kollektioner är mer anpassade för lite smalare siluetter än det som blir resultatet av för mycket Delicatoätande. Undra om de tänkte på det när de sa okej att låta en kakoutlet etablera sig vägg i vägg…

Vargar och spindlar har de något gemensamt egentligen? Jag börjar ana att de har vissa saker gemensamt, de är rovdjur och de skapar någon känsla av avsky eller olust hos vissa delar av vår befolkning. Men där upphör väl likheterna. Vargarna konkurrerar med människan om bytesdjuren, vargar och jägare är båda intresserade av rådjur, älg och hjort. När inte rådjur, älg och hjort finns i tillräcklig mängd eller människan har dukat upp ett snabbköp med får lagom lätta att plocka i något hägn så vill vargen gärna ta sig en liten shoppingtur där.  Det uppskattar sällan ägaren till fåren. Jag kan rent logiskt förstå att det kan skapa känslor av negativ karaktär hos vissa delar av befolkningen.

Men spindlarna då? De verkar också skapa negativa känslor hos många av mina medmänniskor. Men varför? De konkurrerar inte med oss om någon föda, de snarare hjälper oss bli av med allehanda kryp vi inte önskar oss, i alla fall inomhus. Flugor, otrevliga skalbaggar och ängrar glufsar de i sig. Namn am. De är inte på något sätt farliga för oss, inte i Sverige i alla fall. Ändå så slås de ihjäl, spolas ned och dammsugs upp. Varför då? De är ju lika nyttiga som våra vänner humlorna som hjälper oss i våra trädgårdar, dessa brukar inte slås ihjäl med samma frenesi.

Det är sådant jag står och tänker på när jag borstar mina tänder och en spindel under natten har parkerat sig i hörnet på handfatet där den sitter och spanar efter någon fluga att äta upp. Kanske borde jag flytta på den, det är ju ett tämligen osäkert ställe att sitta på för en spindel den kan lätt av misstag åka med vattnet ned i avloppet, tänker jag.

” Splosch”  vatten kastas på spindeln och den håller precis på att sköljas ned i avloppet när jag räddar den i en avancerad enhandsmanöver. Jag vänder mig om och inser till min stora förvåning och lite till min fasa att det är mannen i mitt liv som står där och försöker skölja ned spindeln till en säker död i reningsverket.  Men varför då? Nu har jag ju all möjlighet i världen att ta reda på det… kvällens samtalsämne är säkrat.

   När vi kommer dit är allt fixat, huset är renoverat och städat. Ny varmvattenberedare, nytt duschdraperi och vattenskadan är borttrollad. I kylskåpet finns frukost för två dagar och det är så att det passar både vegetarianer, köttätare och laktosintoleranta personer. I vardagsrummet finns en skål med godis och en skål med frukt.

Kräftbetet är inhandlad och vi åker ned till sjön, ror ut och lägger i burarna. Någon kommer på att vi borde bada när vi ändå är bredvid en sjö, så årets första och gissningsvis sista sjödopp blir verkligehet.

Natten kommer och vissa håller sig vakna, andra somnar med kläderna på inne i stugan. De som håller sig vakna vittjar burarna, de andra sover sött vidare.

På morgonen får de som sov på natten åka och ta upp burarna och de sista kräftorna som letat sig in. Den försvunna buren hittas vid badplatsen en bit bort och en ung hjälte offrar sig och simmar ut och hämtar den, medan vi andra förbannar de som stulit buren och gläds samtidigt att vi hittade buren igen. Den visar sig dock vara tom.

Tillsammans så funderar vi över om det ska regna eller inte och till slut så monterar vi med gemensamma krafter ihop ett partytält. Tältet pyntas med ljusslingor och pappersmåne.

Brodern fyller på och eldar i vedtunnan. Pappan har kokat kräftorna. Ungdomen passat på att fixa lite i trädgården.

Efter viss argumentation så har alla inbjudna kräfthatt på huvudet och frosseriet kan börja. Det sörplas och smaskas och varenda liten kräfta går åt.

Medan några dukar av så badas det i badtunnan, det är mörkt och stigen dit är kantat av marschaller. Någon tycker det är lite kallt, så mer ved stoppas i, helt plötsligt tycker samme någon att det blev för varmt och försvinner upp och sällar sig till de som fixar med maten.

Paj äts, kaffe dricks och även hunden får kräfthatt.

Söndag morgon och alla vaknar och sträcker på sig, frukost lagas, hus städas, partytält nedmonteras ned och kräftburarna stoppas åter upp på vinden. 

Nu är det måndag och jag känner mig mer utvilad än jag gjort på länge. Och jag tänker på vilken pappa och "styvmor"  jag har, som fixat allt detta åt oss!

Dricka bör man annars dör man. Och dricker du så kommer du obönhörligen att producera urin och urinet  måste ut ur kroppen. Det borde väl inte vara varken komplicerat eller svårt? Du blir kissnödig -  du kissar.

Men det kan jag informera er kära läsare om att så enkelt kan det inte få vara. Nejdå det finns massor av ”regler” runt kissandet har jag lärt mig.

1) Det är inte normalt att behöva gå upp och kissa på natten. Det finns till och med en diagnos på detta, det heter Nocturi. ” Är man över 50 år är det fler än hälften som drabbas” Att får sin nattsömn störd är inte bra och detta bör alltså hanteras.

2) Det är normalt att kissa 6-8 ggr/dag. Kissar du mer har du problem. Problem är till för att lösas, bland annat genom att dricka mindre, speciellt te och andra urindrivande drycker. Men jag älskar ju te, te är ju mitt livselexir. Okej jag kan sträcka mig till att inte dricka massor på kvällen.

3) Nästa steg är att tukta din urinblåsa! Urinblåsan kan och ska läras att bete sig rätt. Detta ska du göra om du kissar oftare än stipulerade 6-8 ggr/dag och/eller går upp på natten. Det är ju jävligt lätt när du ligger där vaken för att du är så kissnödig så du tror du ska sprängas. Du sover ju inte bättre för det direkt. Dessutom orsakar ditt roterande att den du delar säng med också sover dåligt. Nu är vi helt plötsligt två med störd nattsömn.

4) Har du eller har du lätt att få urinvägsinfektion ska du dock inte tukta din urinblåsa, då är det viktigt att tömma blåsan och dricka mycket för att förhindra bakterietillväxt.  Så nu har jag försökt tukta urinblåsan och istället fått en begynnande värk i nedre delen av magen och sveda när jag väl kissar.

Jag undrar så, om nu mer än 50% av Sveriges befolkning över 50 år, de är rätt många, har denna ”diagnos”, är det då ”onormalt”? Ligger det fullt av kissnödiga 50+ are runt om i Sverige och försöker tukta på nätterna? Frågan är:  lyckas de? För i så fall borde ju inte mer än 50% ha detta, då borde det ju ständigt krympa. Det är ju för sjutton bara att tukta blåsan, så är det bra sen! För det har jag läst på internet!