Har alltid hävdat i mig bor en liten tant. Jag ser fram emot att bli tant! Jag har vägrat färgat bort de grå hårstråna och fantiserar om att lära mig sticka raggsockor. Jag bakar, saftar och syltar. Favoritklädesplagget hemma är mitt förkläde. Någon som mina vänner säger att ingen normal människa i min ålder använder utan det gör bara… tanter. Jag har hävdat att det är charmigt med rynkor och att det ska bli skönt att inte bli märkligt behandlad för att man ser ung ut. Jag har uppmanat tanten i mig att våga ta steget fullt ut och komma fram.

Men så helt plötsligt en dag känns inte mina gråa hårstrån lika charmiga längre. De grå tinningarnas charm känns helt plötsligt mer charmiga på någon annan än på mig. Jag börja fundera på att jag kanske ska köpa hårfärg i alla fall… inte för att jag vill piffa till mig, utan för att dölja de där grå stråna. Helt plötsligt när jag tittar mig i spegeln så tycker jag att jag ser gammal och glåmig ut i hyn, rätt rynkig börjar jag bli också.  Hela garderoben är full av ingenting att ha på sig i form av rätt omoderna kläder och börjar det inte bli lite mjukt runt midjan?

Så när hon äntligen gör mig till viljes och börjar komma fram, tanten, så är jag inte längre lika förtjust i tanken på henne.

 Tittar sällan på hästsport varken live eller på TV. Undantaget de få lokala klubbtävlingar där jag för länge sen deltog mot bättre vetande. Så igår råkade jag hamna framför TV:n när det var någon hög tävling i dressyr, de bästa i världscupen tror jag det var… Många ekipage hade ridit över 80% i tidigare tävlingar vad det nu innebär. Där ser ni min kunskapsnivå i ämnet tävlingsdressyr.

Det som slog mig var vad långa hästarna var, de hade hur mycket rygg som helst. Och massor av framben, alla verkade inte ha lika mycket bakben, i alla fall inte under sig. Men säger mannen som kommer förbi, ”är du säker på att det är hästarna som är långa? Det ser ju ut som taxar på styltor… är det inte TV:n som har fel inställning på skärmen?” Hm.. men borde inte resten av deltagarna, ryttare, domare etc. också ha fel proportioner då?

Det andra som slog mig var, varför sitter alla och lutar sig bakåt? Hur får man ihop det med att vara lätt i handen? Har de några magiska mag-, ryggmuskler de där duktiga ryttarna som gör att de kan sitta ett helt dressyrprogram svagt bakåtlutade utan att hänga i hästens mun? Eller har det också med skärmens inställning att göra, att hästarna dras ut på längden och ryttarna bakåt, att det är en synvilla? Märklig att allt bara dras bakåt på ekipagen, enormt långa ryggar på hästen men inte enormt långa halsar. Bakåtdragning av ryttarens sits men inte lika framträdande bröstpartier…

Men vad vet jag, det kanske bara är jag som inte förstår, det är som när jag första och enda gången var på trav och skulle försöka vinna pengar. De hästar jag la mina ören på kom obönhörligen sist gång på gång. Jag satsade på de hästar jag tyckte jag såg hälsosamma ut, inte de som såg magra och stressade ut. Så fel jag hade, i alla fall om man ville vinna…