Sjuk.. det händer väl att jag är som alla andra. Jag har nog tur att inte bli så medtagen, när mina närstående ligger och feberyrar och hostar lungorna ur sig så nyser jag lite, snyter mig och fixar mig till jobbet ändå. När folk i min närhet spyr så mår jag lite illa men det funkar, om jag inte tänker på det så .. och inte äter för mycket.  Så klart har jag också blivit riktigt sjuk, det händer mig med, bara inte så ofta som andra… eller?

Varje gång jag blir sjuk, känner lite symptom så får jag känslan att ”snart kommer någon på mig”, ”snart kommer de på mig när jag fejkar och latar mig”. Inte är jag sjuk inte, jag kan nog släpa mig till stallet med spyan i ena mungipan för inte ska jag ligga till sängs. Inte ska jag be om hjälp, jag är inte sjuk, det är bara jag som överdriver. Man ligger inte till sängs och åmar sig, man skärper till sig och går till jobbet/skolan eller var man nu ska infinna sig på dagarna. Det kan ta sig absurda uttryck. Jag minns när jag bodde ensam med tre små barn i ett stort vedeldat hus ute på landet. Jag fick influensan, men, bra kvinna reder sig själv. Först när jag är för svag för att lyfta vedträt upp till hålet i pannan så vi kan få värme i huset och att storasyster 4 år har gett sina syskon middag, glass och cornflakes, så inser jag att jag nog borde ringa någon. Fast ändå med känslan av att nu kommer de att komma hem till mig och tycka att jag är lat.

Eller den gången jag höll på att förlora synen. Jag insåg nog att något var fel. Men söka hjälp? Gå till doktorn? Optikern? Jag överdrev nog, det var nog inte så farligt. Till slut ringde jag lite försynt till min optiker och sa ” det är något konstigt med mig öga, det är som om jag har en stor svart fläck i synfältet” ”Hm…du bör nog ringa ögonkliniken sa de” på ögonkliniken sa de ”KOM HIT GENAST” och väl där sa de ”du är blind på halva ögat, HUR LÄNGE HAR DU GÅTT SÅ HÄR!?, vi ser att det är ett tag det har påbörjats ärrbildning vilket inte är bra! Operation omedelbart!”

Historierna är många och alla går de ut på att jag inte lyssnar på min kropp för någon inre röst säger åt mig att jag bara latar mig och försöker komma undan. Istället härdar jag ut, går ut från kursen och kräks och går in och sätter mig igen på lektioner osv. Eller talar inte om för någon att jag är sjuk och försöker hantera det själv hemma i min ensamhet.

Så när någon i min närhet blir sjuk så vet jag inte hur jag ska bete mig. Ska jag likt Florence Nightingale vårda ömt, badda pannor och fråga hur du mår? Ska jag hämta vatten och glass och säga ömma ord? Ska jag stoiskt låtsats som ingenting för vederbörande vill nog inte ha mig daltandes runt omkring sin sjukbädd. Innerst inne vet jag ju att ömhet och omvårdnad är det man som sjuk behöver ha och jag borde ge… och kanske det jag själv skulle behöva men inte ens kan be om.

Att hava fördragsamhet med de sjuka och svaga är inte lätt när man inte ens har det med sig själv, konstaterar jag. Och funderar ännu en gång på hur i all världen jag blev jag den jag blev och vilka faktorer som påverkar en människas syn på sig själv.

 

skogsnuvan

7 mars 2012 13:54

Tror att en del kvinnor, mig inberäknat, kan känna igen sig. Klara sig själv. Inte be om hjälp. Hade jag inte haft en av mina goda vänner som drog mig till läkare när jag hade harpest vet man inte hur det hade gått men tanken min var Det går över Det går över. Visst är vi dumma och var har vi fått såna här dumheter ifrån. Dummare med sig själv än med alla omkring.

http://skogsnuvan.bloggagratis.se

Sandra Jansson Palm

12 mars 2012 07:27

Precis, man undrar vad får man dumheterna ifrån? Uppfostran? Samhället? Eller bara helt egen påhittad dumhet...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vet inte om jag är inne i en period nu, så här inför att jag ska bli lagvigd vid en man. Men helt plötsligt hör jag massor av texter om män som förvisso kallar sina kvinnor drottningar men samtidigt framställer dom som ägodelar med syftet att finnas ...

”Vem ska? Ska DU?? Fan du börjar ju bli värre än farsan” säger han och återgår sedan till det vi pratade om innan. Jag sitter där och ser lite förvirrad ut. Vad ska jag säga? Vad ska jag svara på det? Jag borde så klart säga ifrån och säg...

Jag är nog inte den enda som noterat det hela, men det verkar som om det tarvas  förtärning, helst då sockerstinn sådan, när man ska utöva någon form av titta/lyssna-upplevelse.   Titta på TV = ätande av godis, chips, popcorn, kakor Bio- int...

Stum av förundran sitter jag där, utan stigbyglar, tung i sadeln och med långa tyglar och jag är inte rädd! Det är för mig ett under, jag som varit rädd för att rida så länge. Jag som fått en knut i magen var gång jag tänkt att jag ska rida. Som hitt...

I dessa tider är det mest politik, politik och åter politik på TV, radio och i tidningarna. Vem blir minister och vem ska vara med och stödja budgeten? Så jag vill inte vara sämre, jag tar och skriver ett inlägg om politik och min erfarenhet av de...