Så står man där, mitt i natten, utanför sin dörr och kommer inte in. Är det så här det känns, när man inte är välkommen längre? Som det där skämtet man drar på jobbet om " när du kommer en morgon så är alla dina saker borta och ditt kontor är låst, då vet du att du blivit uppsagd". Jag känner en extra gång på dörren, nej låst. Det är oroväckande mörkt och tyst i huset. Jag knackar lite försiktigt. Det enda som händer är att hundarna börjar skälla... jaha inte ens de vill veta av mig, tror jag är en inbrottstjuv verkar det som. Jag börjar känna mig desperat, jag är trött (och kanske lite onykter), det är mörkt och det är kallt. Jag vill inte sova i det lilla plåtskjulet där vi förvarar trädgårdsredskap och annat skräp som är den andra byggnaden vi har i vår ägo. Det är förvisso inte låst, dörren har halvt ramlat av så där skulle både jag, rävar, gastar och våldtäktsmän komma in. Ringer på dörrklockan... ingen reaktion. MEN jag vet ju att familjen är hemma, båda bilarna är hemma och vart kan man ta vägen mitt i natten mitt ute på landet?

Till slut kommer dottern upp och öppar försiktigt. " - Jag trodde det var en inbrottstjuv eller nått" . Ja jo... mamma gick ut för några timmar sen och förväntades åter, tänkte inte att jag behöver nycklar med mig. Sannolikheten  inbrottstjuv/mamma som kommer tillbaks från grannen, vilken är störst?

I sängen sover maken sött med sina hörselproppar på. Praktiskt med hörselproppar, man hör aldrig ungdomar som är uppe och röjer, katter som spyr, hundar som får magknip och måste ut mitt i natten... eller fruar som vill komma in!

Det avslutet på dagen var signifikant för hela dagen. Hoppas på bättre tur idag... fortsätter träna på radikal acceptans.