Vargar och spindlar har de något gemensamt egentligen? Jag börjar ana att de har vissa saker gemensamt, de är rovdjur och de skapar någon känsla av avsky eller olust hos vissa delar av vår befolkning. Men där upphör väl likheterna. Vargarna konkurrerar med människan om bytesdjuren, vargar och jägare är båda intresserade av rådjur, älg och hjort. När inte rådjur, älg och hjort finns i tillräcklig mängd eller människan har dukat upp ett snabbköp med får lagom lätta att plocka i något hägn så vill vargen gärna ta sig en liten shoppingtur där.  Det uppskattar sällan ägaren till fåren. Jag kan rent logiskt förstå att det kan skapa känslor av negativ karaktär hos vissa delar av befolkningen.

Men spindlarna då? De verkar också skapa negativa känslor hos många av mina medmänniskor. Men varför? De konkurrerar inte med oss om någon föda, de snarare hjälper oss bli av med allehanda kryp vi inte önskar oss, i alla fall inomhus. Flugor, otrevliga skalbaggar och ängrar glufsar de i sig. Namn am. De är inte på något sätt farliga för oss, inte i Sverige i alla fall. Ändå så slås de ihjäl, spolas ned och dammsugs upp. Varför då? De är ju lika nyttiga som våra vänner humlorna som hjälper oss i våra trädgårdar, dessa brukar inte slås ihjäl med samma frenesi.

Det är sådant jag står och tänker på när jag borstar mina tänder och en spindel under natten har parkerat sig i hörnet på handfatet där den sitter och spanar efter någon fluga att äta upp. Kanske borde jag flytta på den, det är ju ett tämligen osäkert ställe att sitta på för en spindel den kan lätt av misstag åka med vattnet ned i avloppet, tänker jag.

” Splosch”  vatten kastas på spindeln och den håller precis på att sköljas ned i avloppet när jag räddar den i en avancerad enhandsmanöver. Jag vänder mig om och inser till min stora förvåning och lite till min fasa att det är mannen i mitt liv som står där och försöker skölja ned spindeln till en säker död i reningsverket.  Men varför då? Nu har jag ju all möjlighet i världen att ta reda på det… kvällens samtalsämne är säkrat.

   När vi kommer dit är allt fixat, huset är renoverat och städat. Ny varmvattenberedare, nytt duschdraperi och vattenskadan är borttrollad. I kylskåpet finns frukost för två dagar och det är så att det passar både vegetarianer, köttätare och laktosintoleranta personer. I vardagsrummet finns en skål med godis och en skål med frukt.

Kräftbetet är inhandlad och vi åker ned till sjön, ror ut och lägger i burarna. Någon kommer på att vi borde bada när vi ändå är bredvid en sjö, så årets första och gissningsvis sista sjödopp blir verkligehet.

Natten kommer och vissa håller sig vakna, andra somnar med kläderna på inne i stugan. De som håller sig vakna vittjar burarna, de andra sover sött vidare.

På morgonen får de som sov på natten åka och ta upp burarna och de sista kräftorna som letat sig in. Den försvunna buren hittas vid badplatsen en bit bort och en ung hjälte offrar sig och simmar ut och hämtar den, medan vi andra förbannar de som stulit buren och gläds samtidigt att vi hittade buren igen. Den visar sig dock vara tom.

Tillsammans så funderar vi över om det ska regna eller inte och till slut så monterar vi med gemensamma krafter ihop ett partytält. Tältet pyntas med ljusslingor och pappersmåne.

Brodern fyller på och eldar i vedtunnan. Pappan har kokat kräftorna. Ungdomen passat på att fixa lite i trädgården.

Efter viss argumentation så har alla inbjudna kräfthatt på huvudet och frosseriet kan börja. Det sörplas och smaskas och varenda liten kräfta går åt.

Medan några dukar av så badas det i badtunnan, det är mörkt och stigen dit är kantat av marschaller. Någon tycker det är lite kallt, så mer ved stoppas i, helt plötsligt tycker samme någon att det blev för varmt och försvinner upp och sällar sig till de som fixar med maten.

Paj äts, kaffe dricks och även hunden får kräfthatt.

Söndag morgon och alla vaknar och sträcker på sig, frukost lagas, hus städas, partytält nedmonteras ned och kräftburarna stoppas åter upp på vinden. 

Nu är det måndag och jag känner mig mer utvilad än jag gjort på länge. Och jag tänker på vilken pappa och "styvmor"  jag har, som fixat allt detta åt oss!

Som det har hänt sig och vänt sig så kommer jag inte att behöva sälja mitt hus! Jag kommer att få bo kvar och med det beslutet så kom också ett nyvaket intresse för villa/hem/trädgårdstidningar. Jag har nogsamt förträngt den delen av mitt liv när huset legat till försäljning, men nu så har jag anledning att börja tänka på ett liv med hus igen.

”Vi i Villa” och ”Villaägaren” har ju troget kommit hem till mig men jag har inte orkat läsa, hem och bostadsbilagor och reportage i dagstidningen har också gått direkt till återvinningen under året. Men nu kastar jag mig över dem med en nyvunnen glädje. Det känns nästan som när man blev husägare första gången, som att gifta om sig lite, med samma hus.

Det är då jag inser det, jag har inget utekök! Och det är hög tid att flytta ut i sitt utekök förstår jag! Efter Majs utgång är det längre icke husbilagepolitiskt korrekt att laga och äta sin mat inomhus i sitt nya fina och välutrustade kök. Jag borde under vintern åtminstone ha planerat och inköpt material till att bygga spis, diskbänk och permanent grill utomhus. Gärna nära huset (med det nya och fina köket). Där ska vi jag, min familj och vänner, tillsammans laga mat och diska för hand. Maten ska kryddas med egenhändigt odlade kryddor. Vi kommer då per automatik att bli lyckligare och mer harmoniska människor. Jag tittar på bilderna i tidningarna och ser hur alla liksom strålar på något sätt (specialfilter på kameralinsen? Nejdå…)

Jag tittar sedan på min på min uteplats och området runt huset;  två ledsna klotgrillar modell 199:- står med locken på sned och grisiga galler i ett hörn, en gammal baden-baden står och lutar sig mot väggen in till köket,  två av tre pallkragar hyser endast kvickrot och förvildade jordgubbar, på kortsidan av huset där en diskbänk lämpligen skulle placeras står mest en massa trädgårdsredskap uppradade … Utekök? Nja… jag tror jag nöjer mig med att gå de två meter det är mellan bordet på uteplatsen in till spisen och diskbänken i köket och öppnar dörren så att alla flugor kan flyga fritt in och vinden rufsa mitt hår. Det är utekök för mig det. Och jag tror faktiskt jag blir precis lika lycklig och harmonisk för det!

Idag är det dags, mamma, matte och fru lämnar hemmet och ikläder sig rollen som tonåring på stan. Ska iväg minisemester med mina vänner inne i den närbelägna staden och gå på gratiskonsert. För att om en riktig tonåring slippa stå och vänta på utsatt tid för skjuts hem när bussarna har slutat gå så har övernattning fixats.

 Nu packas det och i sann tonårsanda så våndas jag över vad i all världen jag ska ha på mig för att se snygg ut. För tvärt emot tonåringen i mig så vill jag även slippa skoskav och att frysa…eller att det ska sitta obekvämt…. Ballhet framför komfort som en vän sa till mig en gång känns inte så kul… komfort framför ballhet, eller varför inte ball och bekväm samtidigt?

Har också inhandlat en box rödvin…  hur tonåring är det? Borde jag gå och köpa lite Aurora och blanda ut med fruktsoda istället? Säljer de ens fruktsoda längre, tänker jag då, och inser att jag numer mest köper laktosfri mjölk om något som kan drickas ska inhandlas på ICA. Fruktsodans tid kanske är förbi?

Packar ombyte, lakan och handduk… och frukost, så klart jag måste ha frukost, jag blir ju så sur annars på morgonen… Praktisk och omtänksam mot mina medrymmare. Inser helt plötsligt att det är nog inte tonåring på stan, möjligen husmor på rymmen som jag kommer att vara i helgen men vad sjutton:  Norrköping here I come! Och kul ska jag ha!

Jaha så hänger de där, de gröna plyschtärningarna, mitt i framrutan på bilen. De MATCHAR ju färgen på bilen! Det ser jag väl! Så klart jag behöver dom, jag har bara inte förstått mitt behov förut. De gör sällskap med en vit mer hårig variant som hänger där sen tidigare. Den är bara en numer, men var två förut De blev reducerad till en när jag hävdade att de minsann störde utsikten från förarplatsen och det kändes något trafikosäkert. Nejdå, inte. Jag är bara överkänslig. Diskussionen uppkom igen när jag fick nya fina GRÖNA träningar av någon annan som ville förgylla min vardag. Vaddå trafikosäkert? Det finns ju massvis av andra bilar som har ännu större och fler tärningar hängandes i framrutan? Hur kan det då vara trafikosäkert? Ser du inte hela körfältet? Men… är nog inte pga av tärningarna, eller?

Vaddå förbjuda att sms:a när man kör bil? När uppenbarligen åker runt så många bilar vars vindrutor täcks av stora håriga träningar på våra vägar. Där förarna likt en upptäcktsresande i djungeln får spana mellan dinglande tingestar för att få överblick över situationen... det kanske borde förbjudas istället?

Det är mitten på 80-talet, de där balla killarna med egen lägenhet har bjudit hem mig och en kompis på filmkväll. Spännande är det tycker jag som varken är van vid att se film hemma eller att vara i lägenhet, lantis som jag är. De är väl glada att ha raggat upp några intet ont anande 14-åriga tjejer. För att imponera, eller kanske göra oss lite rädda och mer välvilligt inställda till kel, har de hyrt en skräckfilm. Det hela utspelar sig på någon av polerna, det är kallt, ödsligt och man är isolerad på någon forskningsstation. Det börjar hända mystiska saker. Det finns något elakt där som gömmer sig och tar död på folk, varför får jag aldrig klart för mig. Helt plötsligt slits ett huvud av en av deltagarna i expeditionen och det växer ut ben från huvudet och det börjar springa runt som en stor spindel/krabba. Det är då jag börjar skratta, hela situationen är ju helt absurd. Är det skräck eller komedi undrar jag…

Blev inte mycket kel den kvällen minns jag. Vilka balla killar vill ha en lantisbrud som bara rått skrattar åt monster på film? De hade väl förväntat sig små flämtningar och skrik och sen behöva trösta och beskydda och kanske få lite hångel...

2011 – familjen ska titta på film, dottern har valt. Det är en främmande planet, det är en övergiven forskningsstation, det är varmt och ödsligt. Det finns något elakt som gömmer sig och tar död på folk. Det har många ben och… inte heller nu blir jag rädd eller flämtar och skriker. Jag undrar mer hur många gånger kan man återvinna samma filmmanus? Och… det blev inte så mycket kel den här kvällen heller.

Så var det då det här med kålgrytan. Kål är gott, frun i huset gillar kål. Morötter är också rätt okej, lök och bönor lika så. Det händer att hon gör wok med just de ingredienserna.  Så det var väl inte så konstigt att mannen tyckte att han komponerat den ultimata maträtten åt vår familj. Billigt var det också när han tänkte efter. Glad över sin lyckträff lagade han en rejäl mängd kålgryta och ris som han bjöd sin fru på. Frun åt och sa inte så mycket mer. Matlådor fixades och skickades med frun till jobbet. Även nu sa inte frun så mycket, matlådan togs med och den… ja delar av innehållet åts i alla fall upp. Så efter att äntligen matlådorna var slut så kom frun hem efter ännu en lång och krävande dag på sitt jobb. Hungrig som en varg beger hon sig till grytorna på spisen och lyfter locket. Där någonstans börjar mannen ana oråd. Frun som annars har beskyllts för att vara en ypperlig skådespelerska såg nu fem dagar till med kålgryta framförs sig och plötsligt lyder inte ansiktsdragen, hon kan inte riktigt dölja att just kålgryta i fem dagar till kanske inte är vad hon väntat sig… att just det här receptet kanske inte var det godast hon ätit under sin livstid.

Det är hösten 1999, en kväll i en inte alltför välinredd ungkarlslya på Bråddgatan i Norrköping. Jag blev bjuden på kebabrulle och Fanta utspätt i hemkört. Det är så där lagom romantiskt som det bara kan bli i en ungkarlslya en fredag i september när singelmamman är barnledig för en gångs skull. Han är tuff han är ball, han gillar dödsmetall. Jag är bortkollrad av dalmål och dumma skämt. Det är då jag börjar lyssna på musiken i bakgrunden och undrar vad är det han spelar?”Women be my slave”… med Manowar upplyser han mig om. Men Fantan har gjort sitt, ingen kan köra mig hem. Kebabrullen har gjort sitt, jag har ett hiskeligt magknip.

Det är våren 2011 en kväll i början av maj, jag äter lakrits och dricker vatten, bredvid mig sitter samme man, numer min äkta man, i bakgrunden hörs…Manowar. ”Konstigt att du inte reagerar när jag spelar det för dig” säger mannen.

Kanske mer konstigt att jag blev kvar där på Bråddgatan den där kvällen för så länge sen funderar jag, Manowar till trots.  Jag borde kanske ha reagerat då, nu känns det som om det är lite sent påtänkt.