Kvickrot

Nu är inne på dag fem utan avlopp.  Har ”Någon” har tänkt ut det här, kanske som en lektion miljömedvetenhet? Eller kanske lektion i att acceptera det som jag ändå inte kan påverka?

Vatten. När man är utan avlopp och tvingas att hälla allt spill- och avloppsvatten i hinkar så inser man hur mycket vatten man faktiskt förbrukar. Och då är inte tvätt, dusch och toalettspolningar inräknat. Oroa er inte, jag sitter INTE och gör mina behov i en hink som jag sen kastar ut i trädgården. Mina behov gör jag bakom komposten, förutom nr. 2 som jag får göra när jag är på jobbet. Så åter till vattnet, bara genom att skölja disk, diska, borsta tänder och tvätta sig. Man gör av med rätt många hinkar på en person och en dag, och då snålar jag ändå. Hur mycket vatten rinner det ned i avloppet varje dag funderar jag på. Hur miljövänlig är jag egentligen!? Om alla hushåll i landet var utan avlopp en vecka om året, hur mycket vatten och energi skulle vi spara då?

Andra saker jag börjar fundera på är varför jag inte har en hederlig tvättbräda till hands samt ett utedass. Jaha ja det är ju för jag bor i ett nybyggt hus, de levereras inte med tillhörande utedass och tvättbrädor. De levereras med vattenklosett och tvättmaskin. Fast utan avlopp är dessa inte till mycket nytta. Och varför hantverkare har så lång leveranstid och varför de inte kan laga saker på en gång när de väl dyker upp, det funderar jag också på.

Men vatten- och elräkningarna kommer att vara små nästa gång de kommer tänker jag glatt där jag sitter och filosoferar med byxorna nere bakom komposten och hoppas att grannen inte kommer förbi och rastar hunden precis just nu…

Amok, min mobil har löpt amok, den ska enligt utsago vara en sk. ”smart” telefon. Men jag börjar allvarligt ifrågasätta hur smart den är, eller i alla fall hur man definierar smart. Smart är inte att skicka sms till den som står som mottagare. Smart är inte heller att öppna det sms som man markerar utan helt utan någon som helst urskiljning öppna vilket sms som helst. Finns ingen logik som jag hittat i hur den väljer att öppna eller vem den väljer att skicka till. Står det ”Pelle” i adressfältet kan den lika gärna skicka till ”Kalle” eller ännu hellre till ”Britta”. Jag aktar mig noga från att skicka något som helst av substans per sms, det verkar totalt informationsosäkert.

Efter att ha ringt helpdesk och fått frågan ”har du provat att göra en fabriksinställning?” som om det vore det mest naturliga i världen, misströstar jag. Jag börjar längta tillbaks till den tiden så man skickade saker per post och den enda som möjligen tjuvläste något var brevbäraren eller min snokande bror. Jag börjar kallsvettas och undrar vilka sms som kommit fel utan att jag märkt det… ni vet dom där som bara var menade till en viss person, inte för någon annans ögon…inte vem som helst i kontaktboken.  Risken är förvisso tillfälligt eliminerad då alla kontakter försvann när jag gjorde den där fabriksinställningen, så nu kommer inga sms fel, någonsin, för det enda nummer jag kommer ihåg är det till pappa.

Vissa saker händer uppenbarligen bara vid ”en viss ålder”. Enligt säkra källor så är det vid ”en viss ålder” som folk får för korta armar. Idag fick jag lära mig att det är vid ”en viss ålder” det blir vanligt med vaxproppar i öronen. Dessa ska man tydligen enligt samma uppgiftslämnare inte heller försöka få bort själv, öronläkare ska kopplas in och ”suga ut” propparna. Jag minns en annan tidsålder, en tidsålder då man visst fick använda tops i öronen och något konstigt som hette Revaxör. För att ha upplevt en annan tidsålder måste man också enligt säkra källor även ha uppnått ”en viss ålder”. Enligt vårdcentralen är att jag dessutom i ”fertil ålder”, det kan orsaka järnbrist om man vid denna ”fertila ålder” inte äter kött. ”Fertil ålder” och ”en viss ålder” brukar vad jag förstått sällan sammanfalla, inte för oss kvinnor i alla fall.

När jag packade hans saker för att han skulle åka så skulle han bara inte med, han som annars alltid vill med överallt stod nu stoiskt med tassarna parkerade i golvet inne i vardagsrummet och tittade på oss. Såg ut att tänka ”jaha åk ni, jag ska minsann inte med er för jag ska stanna HÄR!”

Det är märkligt hur en svart hårig varelse som skitar ned mina annars så rena golv, behöver gå ut tidigt på morgonen och dessutom dreglar ned mina kläder med ”snigelspår” kan lämna ett sådant tomrum efter sig, fast jag visste att han bara skulle stanna över  helgen och sen hem till ett av sina andra hem.

Jag som alltid sagt att jag inte är en hundmänniska…

”Jodå det är lätt och smidigt”, så sa hon ju väninnan. ”Jag använder alltid vaxremsor”. Lätt och smidigt undrar jag och försöker att få dom att fastna på benen istället för på toagolvet, mina händer eller valfri plats i badrummet som inte är mina ben. Hårborttagning detta gissel. Ja visst, säger ni, men det är ett fritt val, det är väl knappast någon som tvingar dig att vaxa benen. Jag funderar över det fria valet och undrar hur fritt det är. Ja visst är jag tillräckligt stark och trygg i mig själv skulle jag vandra mina dagar stolt med håret svajande på mina vader. Kanske föna det lite och sätta i lite hårgelé när jag ska vara extra fin. Men det funkar inte så. Jag tänkte en gång att jag ska minsann inte falla offer för detta fenomen om att hår är fult och äckligt, att vi inte kan få se ut som vi är skapade. Jag menar, för 143år sen när jag var tonåring vaxade man inte benen, man rakade sig inte i armhålorna heller. Man fick ligga ändå, om ni förstår. Så jag beslutade mig för att strunta i att rensa benen från all sorts behåring. Stolt och brinnande av övertygelse gick jag till gymmet och för att träna. Hur lång tid det tog innan jag djupt ångrade beslutet minns jag inte, men jag kan säga att bli betittad som man vore något äckligt, motbjudande och högst konstigt av de män(det var främst män på det gymmet) som tränade vid min sida var ingen angenäm känsla. Så jag gick hem och rakade benen igen. Det är den känslan som fortsatt gör att jag nu försöker mig på vaxning, det innebär kanske att jag i alla fall inte behöver hålla på med eländet lika ofta. Samtidigt… varför anstränga sig när jag ändå vet att det räcker med några glas vin för att jag ska bli snyggast i grannskapet… byta vaxning mot vindrickande känns plötsligt som ett alternativ

Jag skulle kunna önska mig att räntorna går ned, att jag vinner på lotto, att en penningastinn köpare dyker upp till mitt hus. Kanske skulle jag också kunna önska mig en bättre värld utan krig, svält och andra fasor… men när jag sitter där i min bil iväg på jobbet och temperaturmätaren visar -7 då önskar jag att jag hade en hastighetsmätare som funkar när det är kallt ute. Jag önskar att jag slapp gissa hur fort jag kör och som en gangster med solglasögon gömma mig bakom solskyddet när jag far förbi fartkameran i hopp om att det inte syns vem som kör om jag kör för fort. Men men, jag ska inte klaga idag kom jag ända till jobbet vilket jag inte gjorde förra veckan då grannen fick bogsera mig halva vägen. Så kanske är det inte en fungerande hastighetsmätare jag borde önska mig utan en fungerande bil…

Hur säkerställer man att pojkvännen  inte får kulmage som ett resultat av att ha slutat röka… man övertygar honom att dans är en bra motionsform och att just salsa är extra bra. ”Jodå, så är det!” säger jag tittar uppfodrande på honom och uppmuntrar hans farhågor att man kan gå upp i vikt av att sluta röka. Att han är mager som en sticka och absolut inte verkar ha några som helst anlag att lägga på sig extra kilon överhuvudtaget nämner jag inte. Motion behöver han, och salsa är grejen.

Så här står jag nu. Pojkvännen har varit och rekognoserat veckan innan på ”prova på gång”, själv satt jag fast i Borlänge på tjänsteresa och fick aldrig möjligheten. Jag fick lita på hans goda omdöme (precis som han litat på mitt när det gäller det där med risker för kulmage och dans som motionsform). Just nu undrar jag varför jag gjorde det. Jag ser mig själv och ett annat gäng i spegeln, några ser förväntansfulla ut, har skaffat riktiga dansskor med glitter på. Några ser helt förvirrade ut och andra ser mest ut som de har ont i magen. Jag har inte dansskor med glitter på om ni undrar…

 Dansläraren går igenom stegen och vi går efter. Känslan av ett Friskis och Svettis-pass infinner sig. Det är en stor yta, det är speglar, det är en hurtig människa längst fram som rör sig lätt och smidigt och försöker övertyga oss om att det här är lätt, jodå bara vi försöker! Jag står längst bak med killarna och försöker gömma mig och undrar varför inte armar och ben gör som hjärnan befaller. Aha, det var ju därför jag slutade med friskis och började lyfta skrot för länge sen.. koordinationen! Och tanken att tjejer ska väl ändå vara bra på det här!? Och jag har ju faktiskt gått buggkurs för så där 25 år sen… lite rytm borde jag ha. Jag börjar svettas och är inte säker på att det beror på att vi faktiskt ”motionerar” eller om det beror på att jag är så nervös och har prestationsångest.

Efter att vi i grupp tränat in stegen är det dags, vi ska dansa, med varandra! Tjejer och killar radas upp på led och jag får Norrköpings coolaste kille som danspartner. (det är dock inte han med den icke begynnande ölmagen) Blicken är stirrande, hållningen rak, kläderna som en riktig cool gangster. Vi tar varandra i händerna, och faktiskt, det går riktigt bra. Fram och tillbaks och åt sidan. VI behöver inte nämna det där med snurren, snurra ska jag lära mig i ett annat liv. Hans hand darrar lite och till slut kommer ett litet leende, han är ändå mänsklig. Sen börjar speeddatingen. Man får dansa en liten snutt sen byter vi partner medsols. Och det är då jag inser vilken tur jag hade att mesta delen av dagens lektion var med coola killen. Han var bra, alla andra var kanske inte lika bra :/ Undrar lite vad killarna tycker om min prestation.? Tillslut har vi nästan roterat ett varv i cirkeln av dansande och jag ska faktiskt få dansa med mannen jag släpat dit. Hur det gick? Hm.. det får vi ta en annan gång ;)

Sjuk.. det händer väl att jag är som alla andra. Jag har nog tur att inte bli så medtagen, när mina närstående ligger och feberyrar och hostar lungorna ur sig så nyser jag lite, snyter mig och fixar mig till jobbet ändå. När folk i min närhet spyr så mår jag lite illa men det funkar, om jag inte tänker på det så .. och inte äter för mycket.  Så klart har jag också blivit riktigt sjuk, det händer mig med, bara inte så ofta som andra… eller?

Varje gång jag blir sjuk, känner lite symptom så får jag känslan att ”snart kommer någon på mig”, ”snart kommer de på mig när jag fejkar och latar mig”. Inte är jag sjuk inte, jag kan nog släpa mig till stallet med spyan i ena mungipan för inte ska jag ligga till sängs. Inte ska jag be om hjälp, jag är inte sjuk, det är bara jag som överdriver. Man ligger inte till sängs och åmar sig, man skärper till sig och går till jobbet/skolan eller var man nu ska infinna sig på dagarna. Det kan ta sig absurda uttryck. Jag minns när jag bodde ensam med tre små barn i ett stort vedeldat hus ute på landet. Jag fick influensan, men, bra kvinna reder sig själv. Först när jag är för svag för att lyfta vedträt upp till hålet i pannan så vi kan få värme i huset och att storasyster 4 år har gett sina syskon middag, glass och cornflakes, så inser jag att jag nog borde ringa någon. Fast ändå med känslan av att nu kommer de att komma hem till mig och tycka att jag är lat.

Eller den gången jag höll på att förlora synen. Jag insåg nog att något var fel. Men söka hjälp? Gå till doktorn? Optikern? Jag överdrev nog, det var nog inte så farligt. Till slut ringde jag lite försynt till min optiker och sa ” det är något konstigt med mig öga, det är som om jag har en stor svart fläck i synfältet” ”Hm…du bör nog ringa ögonkliniken sa de” på ögonkliniken sa de ”KOM HIT GENAST” och väl där sa de ”du är blind på halva ögat, HUR LÄNGE HAR DU GÅTT SÅ HÄR!?, vi ser att det är ett tag det har påbörjats ärrbildning vilket inte är bra! Operation omedelbart!”

Historierna är många och alla går de ut på att jag inte lyssnar på min kropp för någon inre röst säger åt mig att jag bara latar mig och försöker komma undan. Istället härdar jag ut, går ut från kursen och kräks och går in och sätter mig igen på lektioner osv. Eller talar inte om för någon att jag är sjuk och försöker hantera det själv hemma i min ensamhet.

Så när någon i min närhet blir sjuk så vet jag inte hur jag ska bete mig. Ska jag likt Florence Nightingale vårda ömt, badda pannor och fråga hur du mår? Ska jag hämta vatten och glass och säga ömma ord? Ska jag stoiskt låtsats som ingenting för vederbörande vill nog inte ha mig daltandes runt omkring sin sjukbädd. Innerst inne vet jag ju att ömhet och omvårdnad är det man som sjuk behöver ha och jag borde ge… och kanske det jag själv skulle behöva men inte ens kan be om.

Att hava fördragsamhet med de sjuka och svaga är inte lätt när man inte ens har det med sig själv, konstaterar jag. Och funderar ännu en gång på hur i all världen jag blev jag den jag blev och vilka faktorer som påverkar en människas syn på sig själv.