Senaste inläggen

Av Sandra Jansson Palm - 9 februari 2015 09:38

Vet inte om jag är inne i en period nu, så här inför att jag ska bli lagvigd vid en man. Men helt plötsligt hör jag massor av texter om män som förvisso kallar sina kvinnor drottningar men samtidigt framställer dom som ägodelar med syftet att finnas där bara för honom.  Han är hennes centrum, hennes hela universum.

 

One Direction – ”Everybody want´s to steel my girl”. Titeln säger väl allt? Hur kan man stjäla en kvinna/flicka? Kan människor stjälas? Vi har väl avskaffat slaveriet?

Omi – ”Cheerleader” Ja vad gör en hejarklacksledare, förutom att se snygg ut? Jo hon  1) Finns alltid där när han behöver henne 2) På ett magiskt sätt förstår hon hans behov och uppfylla dom

 

Nej jag behöver byta filter i mina öron så jag hör alla andra bra låtar, alla sånger som hyllar kvinnan som sin jämlike och beskriver hur de tillsammans lyfte varandra.

Av Sandra Jansson Palm - 16 januari 2015 10:57

”Vem ska? Ska DU?? Fan du börjar ju bli värre än farsan” säger han och återgår sedan till det vi pratade om innan. Jag sitter där och ser lite förvirrad ut. Vad ska jag säga? Vad ska jag svara på det? Jag borde så klart säga ifrån och säga till men jag kommer mig inte för. Jag vet faktiskt inte hur jag ska bemöta det.


”Hej jag hörde att du ska… igen? Vem är han? Var är han ifrån då? Jaha ja ja du brukar ju hämta dina därifrån” en tystnad och sen ”Grattis förresten” Även här sitter jag och nickar med och svara dumt nog på frågorna.

 

Ja VEM är HAN!? Jo HAN är min livskamrat sedan drygt 3,5år.  Han är kärleken i mitt liv.  Han gör mig lycklig. Han gör mig hel. Jag ber om ursäkt att jag inte tydligt redovisat så att alla vet om det, att han finns menar jag, hur seriöst det är och att vi faktiskt levt tillsammans rätt länge.  


Helst skulle jag vilja säga att jag inte hade en aning om att det skulle bli så här. Att det kom som en chock för mig. Men nej. Kanske finns det en anleding att jag inte berättat för alla, här på jobbet. ”Men Sandra varför har du inte berättat det för dina kollegor, är det naturligt att man berättar om en sån viktig händelse i sitt liv för de man umgås med dagligen?”, säger en vän till mig? ”Nej… jag vet inte, det har inte funnits något bra tillfälle, det är ju inte så att man rent random skriker ut alla viktiga livshändelser i fikarummet.” svara jag lite generat.


Så det är väl lika bra att jag skriker ut det på internet här i min blogg… JAG SKA GIFTA MIG! Jag är mycket lyckligt.  Jag ser fram emot det! Så nu vet ni.


Har ni några problem med det? Jag menar, jag syndiga människa har ju varit gift en gång förut. Uppenbarligen gör det mig till stadens kvinnliga Casanova.  Det visar uppenbarligen på att jag byter män som andra byter underkläder, ofta, och det är visst lite konstigt/obegriplig eller på annat sätt obekvämt. Så pass konstigt att man inte ens kan säga ett litet ”Grattis” eller ”vad kul”. Som sagt var, har ni problem med det, säg då helst inget alls. Eller ljug! En vit lögn har aldrig skadat. Ni kan faktiskt säga grattis även om ni inte menar det!

Av Sandra Jansson Palm - 24 november 2014 07:46

Jag är nog inte den enda som noterat det hela, men det verkar som om det tarvas  förtärning, helst då sockerstinn sådan, när man ska utöva någon form av titta/lyssna-upplevelse.


  • Titta på TV = ätande av godis, chips, popcorn, kakor
  • Bio- inte utan mina popcorn och inte utan mitt godis tycks vara mottot. Är det därför volymen är så hög på biograferna, för att dölja alla ljud av prassel och smaskande? Så man HÖR filmen.

 

Men jag trodde inte riktigt det var så på teater…


Igår hade vi bjudit pappa och hans dam på musikal, ”Sound of Music” på Stora Teatern i Norrköping som tack för allt byggande i somras. Då konstaterade jag att även där åts det mest hela tiden.  


Vad är det jag inte förstår? Förhöjs upplevelsen om jag samtidigt förser min kropp med mängder av socker?


Sen förstår jag inte att man inte ens lite, lite grand tänker på oss andra som är där. De flesta av oss hade INTE godis med oss. Vi hade ätit innan, och vi väntade snällt tills pausen då vi kunde ta en fika, lite vin eller vad som såldes. Vi ville njuta av musikalen, inte lyssna på andras prassel, godis i dubbla påsar både av papper och plast och sedan noga inslagna i papper var och en som skulle öppnas under föreställningen. Men nej ingen sådan tanke verkar slå vederbörande. Mekaniskt fördes handen ned i påsen, upp ur påsen, tog bort papper runt godis, stoppade in i munnen och proceduren avbröts endast genom att med jämna mellanrum knyckla ihop påsarna ljudligt och ställa dom en kort stund på golvet för att sedan ta upp dom och återupprepa det hela.

Då inser jag att jag nog mer hör hemma hos de busslaster av pensionärer som var merparten av åskådarna, de som inte ÅT hela föreställningen, än med de yngre som då istället åt konstant. Jag är helt enkelt gammal och gråhårig i sinnet… nästa gång ska jag säkerställa föreställning för +65:are. De vekar inte lika hungriga som den yngre delen av befolkningen.

Av Sandra Jansson Palm - 31 oktober 2014 07:56

Stum av förundran sitter jag där, utan stigbyglar, tung i sadeln och med långa tyglar och jag är inte rädd! Det är för mig ett under, jag som varit rädd för att rida så länge. Jag som fått en knut i magen var gång jag tänkt att jag ska rida. Som hittat på ursäkter att idag är nog ingen bra dag för ridning. Men nu har det hänt. Jag är lite spänd fortfarande när vi är ute och rider men även där känns det som att snart kan jag sitta lika avslappnat där.

Jag får börja om, jag har tappat så mycket. Bara att hitta rätt sits, en sits som inte innebär stelhet (av skräck), svag framåtlutning i fall det kommer att rusas iväg och spända skinkor som lyfter mig i sadeln. Hur gör man en sluta? Helt plötsligt minns jag inte och lika plötsligt så kan jag igen. Och jag känner att hästen gör en sluta, det är så tydligt. Jag får bekräftelse på att jag gör rätt.  Allt jag gör får jag  omedelbar bekräftelse på, även när jag gör saker fel. Oj nu stannade hon, varför det? Hm.. jo jag bad om det, fast jag inte var medveten om det.

Och allt är möjligt med en liten vit häst och en tålmodig hästägare. Jag är så tacksam att Therese låter mig använda sin häst och att hon hjälper mig att hitta tillbaks. Tänk om jag bara sålt min häst och sen slutat rida och det bestående minnet hade varit att det är läskigt och inte så kul

Av Sandra Jansson Palm - 7 oktober 2014 10:14

I dessa tider är det mest politik, politik och åter politik på TV, radio och i tidningarna. Vem blir minister och vem ska vara med och stödja budgeten? Så jag vill inte vara sämre, jag tar och skriver ett inlägg om politik och min erfarenhet av den.


Det begav sig för så där 20 år sen i en stad i det sköna landskapet Sörmland. Det var en tid då man samtidigt som man blev med i facket också blev medlem i ett visst parti. Vilket jag blev, jag hade ju liksom inget val. Jag engagerade mig i facket på jobbet, som ensamstående trebarnsmor så var det där man hade möjligheten att engagera sig, när barnen ändå var på dagis. Det fanns en förening för unga fackliga medlemar som var en del av det stora partiet. Hur det nu hände och skedde hade jag utan att jag riktigt förstod det blivit vald till ordförande i denna facklig-politiska ungdomsförening. Alla andra var mer erfarna än vad jag var, de hade varit med längre än vad jag hade jag hade i ärlighetens namn precis blivit invald i föreningen. Men man ville ha in nytt blod i styrelsen (gissar jag så här i efterhand). Det vara bara en sak, jag var inte vad vid hur turerna skulle gå, jag hade inte skolats in i  den politiska”processen”. Det i kombination med att jag i största allmänhet kan vara rätt obstinat och inte gillar när någon använder sig av ”lilla gumman” fasoner fick konsekvenser.


När ”moderpartiet” ,som på något möte där ingen från vår förening varit med, beslutat att vi skulle delta i aktiviteter på torget, då kunde helt plötsligt INGEN från vår förening  närvara. Att fråga oss om vi ville och kunde hade aldrig föresvävat dem, ungdomsföreningen gör väl vad mammapartiet beslutar, eller? Det hela resulterade i att en av mina styrelsemedlemmar blev uppkallad till ombudsmannen och fick rejält med skäll. 


I den här vevan ringde också någon, kanske samme ombudsman?, och sa så här till mig” Hej Sandra, vi hade tänkt nominera dig till barn- och ungdomsnämnden, låter det intressant?” Och JA det lät jätteintressant och oerfaren som jag var så svarar jag ”Om ni (som inte ens träffat mig) tycker att jag har bra åsikter och därför vill nominera mig är svaret ja. Om ni gör det för att jag är ung och tjej så det ser bra ut i statistiken är svaret nej”.


Så där någonstans tog min politiska karriär slut. Ombudsmannen ”skrek” i  ren frustration över att vi inte deltog på torgaktiviteterna att ” Ni är avskrivna som politiska löften” och någon nominering blev det aldrig till någon kommunnämnd.


Men nu, nu har jag ansökt om medlemskap i ett parti igen, av eget val den här gången. Men då jag inte längre är ung så kanske det är för mycket att hoppas på att kallas för  politiskt löfte och nej det blev inte samma parti som sist det begav sig.


Av Sandra Jansson Palm - 12 september 2014 08:55

Jag är naken, det är inte så konstigt, vi är ändå i sovrummet. Jag är inte ensam, det finns en man där och han tittar på mig. Det är ju inte heller så konstigt, vi har ju ändå ett förhållande. Det är då han säger det ” Åh, Sandra… du ser precis ut som en zornkulla”. Jag vänder mig om och tittar på honom. Jag ser på honom att han inte ser det som något negativt, han tycker jag är vacker. Men ändå… zornkulla… framför mig ser jag frodiga kvinnor med enorma bakdelar och små bröst. ”Ser jag ut så?” tänker jag. Har jag en stor bak, rejäla höfter och mjukt hull? Har inte tänkt mig så. Har tänkt mig liten och nätt… jag menar jag är ändå en 36/38 i klädstorlek. Men… uppenbarligen, jag ser ut som en zornkulla, i alla fall i hans ögon.


Jag är i ett provrum så där 15 år senare. Ett provrum med alla dess egenheter, som speglar som gör att man ser sig själv från alla vinklar, vinklar man aldrig ser annars. Och det är då… allt jag ser i speglarna är en zornkulla och hennes stora breda bak och jag kommer aldrig någonsin att tycka att jag passar i byxor. Det spelar liksom ingen roll att hjärnan försöker resonera med sig själv om logiken i det hela. Bakifrån är och förblir jag en zornkulla för mig själv

Av Sandra Jansson Palm - 5 augusti 2014 11:44

"Först har du i så mycket av det, och sen så mycket av det, efter det gör du som vanligt" säger jag. Han tittar frågande på mig. "Som vanligt? "Ja... du vet, så som man gör när man gör en vanlig sås." "Nej det vet jag inte, hur ska jag veta det, du måste göra ett recept" Jag tyckte bara att han var rätt trög, alla vet väl hur man gör en vanlig sås!? Nu så där 25 år senare och ett antal recept senare förstår jag vad han menar. Så många recept som utgår från skrivarens egen erfarenhet där man inte tänker att alla kanske inte tänker likadant eller kan samma saker som jag själv. Extra tydligt när man letar recept på internet skrivet av lekmän


* "Salta rikligt" - och vad är rikligt tänker jag och öser på salt på den rivna squashen som ska vattnas ur, rätten blir oätlig.  Alldeles för salt. Jag och receptskrivaren har inte samma syn på vad "rikligt med salt är"

* "Ta två squasch" - ja hur stora då? En Squash kan vara som en liten limpa eller stor som ett spädbarn.. jag vet inte  vad receptskrivaren ser som en "normalstor" squash.

* "Riv fem centimeter ingefära" - Tja... alla vet väl hur en ingefärabit kan se ut och skifta i form och storlek. Fem centimeter av vad? Eller menar de en 5x5 stor bit som ska rivas?

* "400g kikärtor", avrunnen eller inte avrunnen vikt? En burk kikärtor innehåller totalt 400g, men avrunnen vikt dvs bara själva kikärotorna är bara ca 140g. Borde jag då ösa i nästan två burkar?

osv.



Nej jag föredrar nog recept där det står angivet i vikt eller i något annat mätbart och ordentligt specificerat när man ska göra något för första gången. Sen när man vet kan man improvisera och göra egna varianter.


Och det blev i alla fall syltat squasch av två stycken, men lite för mycket spad men hellre det än tvärt om :)

 



Av Sandra Jansson Palm - 30 juni 2014 07:18

Ni träffas och tycke uppstår. Du blir euforisk när ni är tillsammans. Han har DET och han är snygg som få. De där bristerna och sakerna du annars hade retat dig på, det retar du dig inte på hos honom. Du vet att det kommer ni att reda ut. Du kommer att få ordning på det hela med din kärlek och ditt tålamod. Åren går och de där små sakerna som ni skulle reda ut har på många sätt blivit bättre, han har slipats till, ungdomsbråken är borta och han har mognat. Ditt tålamod och din kärlek har gett resultat. Du kan se alla framsteg ni gjort tillsammans, allt bra ni uppnått men ändå, det är något som inte är helt bra. Han är inte riktigt den du vill ha och behöver idag och i ärlighetens namn är nog inte du det han behöver heller. Du älskar honom fortfarande, men du inser att du inte har den tid som behövs för att jobba på relationen längre.  Det är då du tar det tunga beskedet - skilsmässa.


Så nu börjar du leta, leta efter någon annan som ska falla för hans charm, någon som har kraft, ork och kunskap nog. Någon som är den han behöver idag. Först när detta är gjort kan skilsmässoansökan lämnas in. Till dess är han lyckligt ovetande om dina planer, han går och tror att allt är som vanligt och så får det förbli, för att hitta någon ny åt honom verkar inte vara det lättaste och till dess får det vara som det är.


 

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Gästboken

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Bloggar jag följer

Länkar

Sök i bloggen

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards