Jag försöker lära mig att sticka. Okej jag har stickat förut, för så där 25 år sen  stickade jag små söta tröjor till mitt blivande barn som låg i magen. Sen kom hon och i rask takt även hennes två systrar. Det blev inte så mycket mer stickande. Men om man någon gång blir mormor ska man väl ändå kunna sticka, i alla fall raggsockor. Så nu lär jag mig att sticka raggsockor.

Med glada tillrop från vänner, läsande av stickbok och filmer på internt klarade jag mig upp tills att hälen ska stickas ihop. Sen kom jag inte längre. Det är då jag utnyttjar erbjudandet från handarbetesaffären. "Om du kör fast är det bara att du kommer hit så stickar vi hälen tillsammans" Sagt och gjort, jag går dit, blir placerad på en stol i butiken och med instruktioner från innehavaren tragglar jag på.

Om man sitter i en handarbetsbutik mitt på eftermiddagen en vardag så hinner man också träffa på en hel del av dess kunder. Alla kunder som kommer in denna eftermiddag är olika stadier av gråhårighet och de är alla kvinnor. Jag lär mig inte bara att sticka utan även vad äldre damer handarbetar med och lite allmänt om deras tankar om livet. De flesta kommer med glada tillrop till mitt raggsocksstickande och berättar små historier ur sin egen stickhistoria.

Men så kommer då en mycket gammal dam in. Hon vill ha något att sysselsätta sig med. Någon form av handhandarbete ska hon ha. Hon väljer länge och väl, ska hon sticka? Ska hon brodera? Och om hon ska brodera vad ska hon brodera och vad ska hon välja för färger? Hon tittar upp på alla broderiarbeten man kan köpa och undrar lite vad de säljer av mest. "Ja vi säljer inte så mycket broderi nuförtiden, det är mest stickning" säger butiksinnehavaren" "Jaha ja ja det är ju trendigt" säger damen och de fortsätter en stund och diskuterar det här med att bara göra det som är trendigt och ungdomars ovilja att brodera och vad de egentligen håller på, ja sånda där datorer och annat konstigt, de där ungdomarna. Jag förstår på den äldre damen att hon inte är direkt imponerad.

Till slut tar hon ett djupt andetag och säger : " ja det är väl inte så konstigt att de inte kan brodera - DE KAN JU INTE ENS STÄRKA EN DUK!!"

(om du råkar vara ungdom, som jag, och undrar varför man stärker dukar och hur man gör finns en länk här http://emelietipsar.blogg.se/2010/december/starka-dukar.html)

Radikal acceptans, jag har ju skrivit om det förut. Att accpetera att det är som det är, sörja om det behövs men inte fastna och  bli bitter. Jag får ofta ta fram det och använda det, ibland glömmer jag av det. Ibland har jag en tendens att se bara de dåliga i det som händer och glömma att även tråkiga saker ofta har något bra, något man i alla fall senare kan avända som något positivt. Idag är dagen jag ska sluta se min sjukskrivning som jobbig!

1) Det är övergående, om två veckor ska jag kunna fungera någorlunda normalt

2) Det finns faktiskt en anledning till operationen, den ska ge högre livskvalitet. Det är lätt att glömma när det värker och jag känner mig usel som bara kan titta på när mannen tvingas skotta snö i sin ensamhet efter jobbet. Jag kommer fortsättningsvis att orka mer än jag gjort de senaste åren. Jag kommer kanske att orka ha fritid, att umgås med vänner, bli en gladare och trevligare version av mig själv.

3) Att tvingas ta det lugnt ger möjlighet till reflektion. Jag har ett ypperligt tillfälle att tänka igenom mitt liv, göra upp planer för ev. förändringar jag vill göra. Tid till reflektion är ofta en bristvara i det hektiska vardagslivet

4) Jag hinner läsa massor av böcker jag inte hinner läsa annars.

5) Jag hinner se massor av intressanta filmer och program på TV jag aldrig hinner annars. Jag kan börja dagen med en kopp varm choklad och "Jills veranda" under en filt i soffan med en spinnande katt bredvid mig. Det är inte dåligt!

6) Jag har tagit tag i det här med stickningen, efter att i fem års tid tänkt att jag ska börja sticka igen och dessutom lära mig att sticka sockor, nu har jag köpt både garn, stickor och böcker!

7) Jag har kommit till insikt i hur mycket vänner jag har och att jag faktiskt verkar vara värd att bry sig om (något som jag i mina mörka stunder ibland betvivlar). Jag vet att om jag behöver det finns det männsikor som ställer upp för mig. Det är guld värt! Tack alla som både handgripligen hjälper mig med häst, snöskottning, bärning av ved etc och alla ni som inte har möjlighet att komma hit som ringer och skriver och på andra sätt får min dag att gå!

8) Jag får umgås med mig själv, det är inte så ofta det heller hinns med. Hittar sidor hos mig själv jag hade förträngt...

Funderar över det här med de förhållningsregler som jag skickats hem med från sjukhuset, både skriftliga och muntliga och vad det säger om mig, kvinnor i allmänhet och om förhållanden.

Bakgrunden är att jag opererat magen ett stort ärr rakt över. Ett ärr rakt över bukmuskelaturen gör ont, du kan inte ta dig upp ur sängen normalt, du kan inte gå normalt, du kan inte nysa, hosta eller på annat sätt få upp oönskade partiklar ur halsen utan att det gör ONT, riktigt ont. Katt på magen är inte heller något som du inbjuder till (till katternas stora förtret). Du är trött, magen ser ut som något en trafikdödad grävling skulle bli avundsjuk på. Du känner dig lite allmänt ful och äcklig helt enkelt. Förutom att du har ont och blir smågrinig.Det här innebär att man inte får lyfta mer än ett kg i taget. Det var de tydliga med, i fyra veckor, max ett kilo. För de flesta kanske det skulle räcka som instruktion hur jag ska bete mig men inte. Mer behöver jag veta:

Här kommer två förhållningsregler som följt med hem förutom den om ett kg

Du får INTE dammsuga (minst i fyra i personalen skickade med detta muntligt för att vara säker på att det skulle gå in, annars ser jag ut som en manisk städerska). Dammsuga? Varför tror de att kvinnor( jag var inne på en kvinnoklinik) ska ge sig på att dammsuga när de knappt kan stå upp? Är det för att vi är så "duktiga flickor"? Att det är vår uppgift hemma att städa? Att vi har svårt att klara av att se hur hemmet förfaller under fyra veckor för att ingen annan dammsuger? Varför skulle ingen annan dammsuga när jag är sjuk?


Du får inte ha sex på fyra veckor. Nähä? Vem vill ha sex i det här tillståndet? Det gör ont att bara röra sig! Jag är trött mest hela tiden och har inte riktigt orkat piffa till mig. Känner mig allmänt osexig. Skulle önska att jag kunde sova på mannens arm (vilket inte har gått än för han kommer åt magen rätt vad det är) det är den kroppskontakt jag traktar efter just nu. Och frågan är VEM vill ha sex med någon som ser ut som en uppsväld grävling och som dessutom skulle få ont av övningen i fråga? För det är väl inte så illa att det finns kvinnor som känner sig tvungna att ha sex i detta tillstånd, eller perversa personer som tänder på uppsvälda grävlingar? Den förhållningen har jag svårast att förstå

Nej jag fortsätter att gå runt här i mjukiskläder och hoppas på att mannen inte tappat intresset helt för mig efter att i fyra veckor fått sköta all marktjänst, ta hand om min häst och ha ohemult långa arbetsdagar då samåkningen inte funkar med sjuk sambo. Nu är det ändå bara 2.5 vecka kvar tills jag kommer att springa runt här, rörlig, smal och snygg och dammsuga hela dagarna! Så det så!

”Utred grundorsaken så förhindrar du att avvikelsen uppstår igen” är ett mantra jag har i min yrkesroll. Det händer alltför ofta att man bara åtgärdar symptomen men inte tar reda på orsaken och sedan så återkommer problemet efter ett tag igen.

Så går jag till doktorn, har problem med att jag ständigt mår illa.   Läkaren säger då ” du vet att man kan ha sura uppstötningar utan att veta, om det som kan orsaka de här symptomen”. ”Jag skriver ut den här medicinen åt dig”. Jag nickar och säger jaha och går till apoteket och hämtar min medicin. Den ligger länge och väl hemma på fläkten. Ska jag ta, ska jag inte ta? Vad händer om det nu är så att jag inte har sura uppstötningar utan att veta om det? Om jag minskar min magsyreproduktion så den blir lägre än normalt, vad kan det orsaka för symptom i sin tur? Jag läser bipacksedeln och blir mörkrädd. Även om det står ” du ska inte bli rädd när du läser om alla biverkningar”.

För på något sätt känns det fel, att ta en medicin som tar bort symptomen. Men det är ingen som frågar sig vad som orsakar symptomen och istället tar bort det och så slipper jag äta medicin med sida upp och sida ned med biverkningar… eller är jag bara  yrkesskadad?

För att komma hem till mig måste man färdas på en väg, den är av oljegrus, har inga vägrenar, man kan mötas två normalstora bilar och man får köra i max 70 km/timmen. Vilket ofta inte går då det är kurvigt och dålig sikt. På den vägen färdas jag i bil, per cykel, springandes och ibland gåendes med häst bredvid mig. Det är när jag gör det som jag undrar lite hur mina medtrafikanter fungerar, tänker, resonerar och agerar. Har dock inte kommit på det än. Låt mig ta några exempel:

1) Det är tidig morgon. Du är på väg från landet mot staden i din bil. Kanske är du trött. Kanske du är van vid vad som brukar uppenbara dig på din väg till jobbet. Där ingår inte en joggare. Du ser i ögonvrån en joggare där i vägkanten. Du får inget möte. Du är på väg till ditt jobb. Du saktar inte ned, du håller inte ut. Du kör till och med lite för fort. Du susar förbi joggaren så att din backspegel nästan smeker joggarens armbåge. (och ja joggaren har reflexväst trots at det är ljust ute, joggaren springer inte mitt i vägen utan håller sig på de vita strecken.

2) Du kommer åkande med din bil med släp fullastad av saker. Kanske är du på väg till returpunkten, kanske ska du flytta faster Agdas saker från huset på landet till ett äldreboende i staden. Du ser en människa framför dig på vägen, människan leder en stor svart häst. Hästen väger säkert 800 kg. Hästen är ett djur, man kan inte alltid förutse hur djur ska bete sig, även om den har sin människa med sig. Människan har i alla fall vett att se till att hästen går nere i gräskanten utanför vägen. Människan envisas dock med att gå på vägen, även om den har ett uns vett och hålla sig så långt ut att den bara tar upp de vita strecken. Du saktar inte ned, du håller inte ut, du smeker människan nära så den får en upplevelse av att bilen vill säga henne något.

3) Du åker i din vanliga lilla bil utan släp. Även denna gång ser du en människa med en stor svart häst som går i kanten på vägen. När du kommer bakom dem så börjar människan hålla ut armen och föra den upp och ned. Du funderar lite på vad i all världen människan kan mena och åker vidare, håller ut lite grand för säkerhetsskull, någon meter, men saktar inte ned.  Människan håller ju i någon sorts snöre som kan skada din bil som hon viftar. Undrar fortfarande en bit senare om människan viftade bort flugor eller vad den gjorde.

4) Du åker efter en bil. Bilen framför dig saktar ned, den börjar åka väldigt sakta. ”Men hallå!? Vad gör du? Du sinkar min färd! Det här är väl ingen sightseeing” tänker du. Börjar blinka med lyset bilen framför accelererar inte för det, då tutar du. Du lägger aldrig märke till den lösa hunden utan koppel står precis vid vägkanten.

När jag färdas till och från jobbet så gör jag det tillsammans med min sambo och med P1. P1 går konstant på bilradion. Vi avverkar varje morgon vanliga nyheter, ekonominyheter och vetenskapsnyheter och lite rapportering från någon korrespondent. På vägen hem är det ekot och sedan studio ett. En sak som slår mig hur ofta nyhetsrapporteringarna ger fler frågor än svar. Man påstår något sedan så förklarar man inte hur slutsatsen dragits. Ofta sitter jag efter något inslag med frågan ”men varför?” Igår var det vargfrågan.

Regeringen har tolkat vetenskapliga rapporter och studier runt vad som är en bra bevarandestatus för vargen i Sverige. Det är färre antal vargar som behövs än vad man förut ansett vara rimligt. Jägarförbundet får yttra sig. ”Jägarförbundet tycker det här är bra” hör jag i flera nyhetssändningar på radion. Flera gånger återkommer man till att jägarförbundet tycker det här är bra och mer i linje med vad de anser är en rimlig mängd vargar i Sverige. Men man säger aldrig VARFÖR de anser att det här är bättre än det förra tolkningen av forskningsresultaten.

Min hjärna börjar så klart fundera på detta. Varför tycker jägarna att det är bättre med få vargar (om jag ibland tolkar dom så tycker dom noll stycken vargar)? Att bönderna tycker det förstår jag. Vargarna äter och lemlästar de djur de livnär sig på. Det är så klart inte roligt och det blir dyrt och krångligt för dem att ställa om till en mer vargsäker djurhållning. (för det går, det finns fullt av andra länder där det finns betydligt fler vargar än i Sverige och där man också har får/getter etc.) Men jägarna då? Min enda logiska slutsats till att man inte säger varför är att man helt enkelt inte vill att sanningen ska komma ut. Man vill inte säga att man inte vill ha konkurrens om sina byten med ett annat rovdjur. För det säger sig självt, håller vargen efter rådjursstammen och älgstammen blir det färre djur för jägaren att jaga. Många jägare jag träffat säger att de jagar, inte för att det är kul och inte för att man måste ha kött till familjen, utan för att man ”naturvårdar” och/eller för ”naturupplevelsen”. Man jagar för att för mycket rådjur, älgar etc. skadar grödor och skog. Då hänger inte argumenten ihop. Då kanske man inte kan säga varför man tycker det är bra med färre vargar i Sverige.

Det märkliga är att inte nyheterna ställer frågan… de andra organisationerna får ju motivera sig varför man anser att det behövs fler vargar.

Kanske någon jagande läsare av denna blogg kan informera mig om varför jägarna applåderade miljöministerns utspel? För min logik räcker inte riktigt till och nyheterna kom inte med svaret.

Någon journalistinsatt läsare kanske kan informera mig om varför man har så mycket tappade trådar i nyhetssändningarna?

Börjar dagen straxt innan fem med att vakna av att det känns som om någon sticker en kniv i ryggen på mig. Inget att blir rädd över, har ju problem med ryggen så ont har jag lite då och då. Har bokat tid hos massören. Tar mig ur sängen och vacklar till toan, inget konstigt där heller. Det händer ju rätt ofta att jag går ur sängen för att gå på toan. Väl på toan börjar jag må fruktansvärt illa, måste kräkas tänker jag. Hoppar av toan för att sätta mig i kräkläge. Då känner jag att jag faktiskt inte mår bra alls, på något obehagligt sätt. Ropar på sambon. Vaknar till liv av att samme sambo står och skakar mig och frågar om vi ska ringa ambulans. Jag är dyngsur av svett och inser att jag svimmat för första gången i mitt liv. Fortsätter vara yr och må illa under morgonen, dottern övertalar mig att ringa sjukvårdsupplysningen. Sjukvårdsupplysnigen tänker skicka en ambulans säger de. Jag väljer att åka med dottern. Väl på akuten får jag sitta i väntrummet i en evighet, Jag var först där men väntrummet hinner både fyllas och tömmas innan jag får komma in. Väl inne tas EKG och blodtryck, allt normalt. Läkare lyssnar på hjärtat och vrider runt lite på mina ben. Sedan börjar han berätta om gamla människor som de brukar få in på akuten som får blodtrycksfall när de går upp och kissar på nätterna. ”Men att svimma är inget farligt om man är så förutseende som jag och sätter mig på golvet innan man svimmar” säger han pedagogiskt. Jag blir hemskickad. Jag mår fortfarande illa och är yr. Nu tänker jag anamma en annan vana, förtuom att svimma vid nattkissande, som gamla människor har d.v.s att sova middag.

Jag har en allergi. Jag är allergisk mot falsksång. Det blir en reaktion i hela kroppen när jag hör det. Det liksom skaver och kliar. Det är obehagligt. Det spelar ingen roll hur bra melodin är, hur tänkvärd texterna är. Falsksången raderar ut allt. Det ena jag kan fokusera på är att sången inte är ren. Det är därför jag aldrig har kunnat uppskatta Håkan Hellström.

Jag lyssnar på radion. Jag tänker, ”det där låter precis som Håkan Hellström, fast den här personen sjunger rent”. Faktiskt hör jag inte en enda falsk ton under hela framförandet. Eller framförande och framförande, det är väl inspelat i en studio, så under hela uppspelningen är nog mer korrekt. Det är då det händer, programledaren säger ”och det där var Håkan Hellström”. Jag stannar upp mitt i steget. Håkan Hellström? Har den mannen någonsin tagit en ren ton i hela sitt liv? Hur är det möjligt? Har han opererat stämbanden? Har de programmerat om sångområdet i hjärnan på honom? Har det skett ett under?

Naturligtvis har det inte skett ett under, ingen har opererat hans stämband eller pillat i hans hjärna, det förstår till och med jag. Folk kan helt plötsligt, efter ett helt liv i falsksång, inte bli rensjungande. (även om man kan träna upp en hel del av sin sångförmåga)Däremot finns det bra program i inspelningsstudion som kan fixa till de skeva tonerna så det låter bra. Sådant vet man när man varit gift med en ”skivbolagsdirektör”.  Men jag vill tro att det har skett ett under. Jag vill att det ska vara möjligt att de där fysiska eller psykiska defekterna jag har som med ett under går att korrigera.  Jag vill helt plötsligt ha bra syn och kunna lyfta de där tunga sakerna som jag inte orkar själv. Jag vill helt plötsligt inte längre vara rädd att min häst ska kasta av mig mot en sten och skena till skogs. Jag vill… kanske inte att ett datorprogram ska radera ut mina defekter så att jag framstår som bättre än vad jag är. Kanske får jag helt enkelt leva med de fel och brister jag har.  Det ville visst inte Håkan Hellström.