Vissa saker händer uppenbarligen bara vid ”en viss ålder”. Enligt säkra källor så är det vid ”en viss ålder” som folk får för korta armar. Idag fick jag lära mig att det är vid ”en viss ålder” det blir vanligt med vaxproppar i öronen. Dessa ska man tydligen enligt samma uppgiftslämnare inte heller försöka få bort själv, öronläkare ska kopplas in och ”suga ut” propparna. Jag minns en annan tidsålder, en tidsålder då man visst fick använda tops i öronen och något konstigt som hette Revaxör. För att ha upplevt en annan tidsålder måste man också enligt säkra källor även ha uppnått ”en viss ålder”. Enligt vårdcentralen är att jag dessutom i ”fertil ålder”, det kan orsaka järnbrist om man vid denna ”fertila ålder” inte äter kött. ”Fertil ålder” och ”en viss ålder” brukar vad jag förstått sällan sammanfalla, inte för oss kvinnor i alla fall.

”Jodå det är lätt och smidigt”, så sa hon ju väninnan. ”Jag använder alltid vaxremsor”. Lätt och smidigt undrar jag och försöker att få dom att fastna på benen istället för på toagolvet, mina händer eller valfri plats i badrummet som inte är mina ben. Hårborttagning detta gissel. Ja visst, säger ni, men det är ett fritt val, det är väl knappast någon som tvingar dig att vaxa benen. Jag funderar över det fria valet och undrar hur fritt det är. Ja visst är jag tillräckligt stark och trygg i mig själv skulle jag vandra mina dagar stolt med håret svajande på mina vader. Kanske föna det lite och sätta i lite hårgelé när jag ska vara extra fin. Men det funkar inte så. Jag tänkte en gång att jag ska minsann inte falla offer för detta fenomen om att hår är fult och äckligt, att vi inte kan få se ut som vi är skapade. Jag menar, för 143år sen när jag var tonåring vaxade man inte benen, man rakade sig inte i armhålorna heller. Man fick ligga ändå, om ni förstår. Så jag beslutade mig för att strunta i att rensa benen från all sorts behåring. Stolt och brinnande av övertygelse gick jag till gymmet och för att träna. Hur lång tid det tog innan jag djupt ångrade beslutet minns jag inte, men jag kan säga att bli betittad som man vore något äckligt, motbjudande och högst konstigt av de män(det var främst män på det gymmet) som tränade vid min sida var ingen angenäm känsla. Så jag gick hem och rakade benen igen. Det är den känslan som fortsatt gör att jag nu försöker mig på vaxning, det innebär kanske att jag i alla fall inte behöver hålla på med eländet lika ofta. Samtidigt… varför anstränga sig när jag ändå vet att det räcker med några glas vin för att jag ska bli snyggast i grannskapet… byta vaxning mot vindrickande känns plötsligt som ett alternativ

Jag skulle kunna önska mig att räntorna går ned, att jag vinner på lotto, att en penningastinn köpare dyker upp till mitt hus. Kanske skulle jag också kunna önska mig en bättre värld utan krig, svält och andra fasor… men när jag sitter där i min bil iväg på jobbet och temperaturmätaren visar -7 då önskar jag att jag hade en hastighetsmätare som funkar när det är kallt ute. Jag önskar att jag slapp gissa hur fort jag kör och som en gangster med solglasögon gömma mig bakom solskyddet när jag far förbi fartkameran i hopp om att det inte syns vem som kör om jag kör för fort. Men men, jag ska inte klaga idag kom jag ända till jobbet vilket jag inte gjorde förra veckan då grannen fick bogsera mig halva vägen. Så kanske är det inte en fungerande hastighetsmätare jag borde önska mig utan en fungerande bil…

Sjuk.. det händer väl att jag är som alla andra. Jag har nog tur att inte bli så medtagen, när mina närstående ligger och feberyrar och hostar lungorna ur sig så nyser jag lite, snyter mig och fixar mig till jobbet ändå. När folk i min närhet spyr så mår jag lite illa men det funkar, om jag inte tänker på det så .. och inte äter för mycket.  Så klart har jag också blivit riktigt sjuk, det händer mig med, bara inte så ofta som andra… eller?

Varje gång jag blir sjuk, känner lite symptom så får jag känslan att ”snart kommer någon på mig”, ”snart kommer de på mig när jag fejkar och latar mig”. Inte är jag sjuk inte, jag kan nog släpa mig till stallet med spyan i ena mungipan för inte ska jag ligga till sängs. Inte ska jag be om hjälp, jag är inte sjuk, det är bara jag som överdriver. Man ligger inte till sängs och åmar sig, man skärper till sig och går till jobbet/skolan eller var man nu ska infinna sig på dagarna. Det kan ta sig absurda uttryck. Jag minns när jag bodde ensam med tre små barn i ett stort vedeldat hus ute på landet. Jag fick influensan, men, bra kvinna reder sig själv. Först när jag är för svag för att lyfta vedträt upp till hålet i pannan så vi kan få värme i huset och att storasyster 4 år har gett sina syskon middag, glass och cornflakes, så inser jag att jag nog borde ringa någon. Fast ändå med känslan av att nu kommer de att komma hem till mig och tycka att jag är lat.

Eller den gången jag höll på att förlora synen. Jag insåg nog att något var fel. Men söka hjälp? Gå till doktorn? Optikern? Jag överdrev nog, det var nog inte så farligt. Till slut ringde jag lite försynt till min optiker och sa ” det är något konstigt med mig öga, det är som om jag har en stor svart fläck i synfältet” ”Hm…du bör nog ringa ögonkliniken sa de” på ögonkliniken sa de ”KOM HIT GENAST” och väl där sa de ”du är blind på halva ögat, HUR LÄNGE HAR DU GÅTT SÅ HÄR!?, vi ser att det är ett tag det har påbörjats ärrbildning vilket inte är bra! Operation omedelbart!”

Historierna är många och alla går de ut på att jag inte lyssnar på min kropp för någon inre röst säger åt mig att jag bara latar mig och försöker komma undan. Istället härdar jag ut, går ut från kursen och kräks och går in och sätter mig igen på lektioner osv. Eller talar inte om för någon att jag är sjuk och försöker hantera det själv hemma i min ensamhet.

Så när någon i min närhet blir sjuk så vet jag inte hur jag ska bete mig. Ska jag likt Florence Nightingale vårda ömt, badda pannor och fråga hur du mår? Ska jag hämta vatten och glass och säga ömma ord? Ska jag stoiskt låtsats som ingenting för vederbörande vill nog inte ha mig daltandes runt omkring sin sjukbädd. Innerst inne vet jag ju att ömhet och omvårdnad är det man som sjuk behöver ha och jag borde ge… och kanske det jag själv skulle behöva men inte ens kan be om.

Att hava fördragsamhet med de sjuka och svaga är inte lätt när man inte ens har det med sig själv, konstaterar jag. Och funderar ännu en gång på hur i all världen jag blev jag den jag blev och vilka faktorer som påverkar en människas syn på sig själv.

Jag undrar bara hur det går till, att en e-post har vunnit. Är det en person, organisation eller vad? Hur har min e-post tänkt att använda alla sina pengar som den ständigt vinner?  Kommer den att skaffa sig en häftigare och dyrare layout? Kommer den att börja svara automatiskt utan att jag behöver tänka till, formulera lämpliga svar på den post som dimper ned i inkorgen? Eller tillfaller vinsten ägaren av e-postadressen? Är jag rik, är min arbetsgivare rik? Jag bör reda ut ägarskapet av både min privat- och min jobbe-postadress. Tänk om det är så att jag går runt och är väldigt rik, tänk då skulle jag slippa sälja huset och kunna fortsätta leva i harmoni med naturen ute på landet istället för att tvingas flytta in till trångboddheten och alla ljud i staden.  Eller tänk om min arbetsgivare har oanade tillgångar att hämta hem från alla lotterivinster som tilldelats alla e-postadresser som finns i firman.  Då skulle vi slippa spara alla miljoner som vi är ålagda och ägna oss att åka Business Class som på 90-talet och ha långa raster och jobba i lugn och ro.

Tänk om, tänk om… tänk om jag skulle koncentrera mig på verkligheten istället för att sitta här och fantisera, jag kan börja med att städa inkorgen i mailen på skräpmail.

Det är 70-tal, polyesterkläder är helt rätt. Rätt tighta är de. Tight är inte skönt. I alla fall inte när man är fem år och har tjocka lår. Jag sitter där snällt i raden av andra barn på fotot och jag ser rätt obekväm ut. Byxorna stramar över låren och jag är huvudet högre än de andra på raden.

Några år senare, vi är på konsum, vi ska köpa byxor. Det är en stor händelse, det är sällan vi får köpa nya kläder, de flesta vi har är begagnade eller omsydda.  Mamma plockar fram par efter par men de sitter inte bra, jag får inte upp dom över låren. Vi måste minsann leta efter D-storlekar meddelar min mamma. Den andra tvillingen har motsatt problem, han är mager och spenig och där ramlar kläderna av, minsann om han inte måste ha B-storlekar på jeansen.

Årskurs fyra, vi ska köpa gympaskor. Jag måste ha stl. 38, det är jättestort tycker jag, bäst att köpa 39 så jag har lite att växa i säger föräldrarna. Jag känner nog ingen som har så stora fötter tänker jag uppgivet.  Jag är en klumpedunsa , välvuxen och med stora fötter.

Årskurs sju, en säck med urvuxna kläder anländer från våra sysslingar som är flera år äldre. Tuffa och balla killar är de. Jag gillar kläder, fast vi har sällan råd med att köpa nya så det är roligt när de kommer en hel säck med begagnade kläder. Bara det att… trots att sysslingarna är flera år äldre så är kläderna liksom redan för små för mig när de kommer i säcken till oss.  Jag försöker desperat att klämma ned mig i jeansen, jag lägger mig på sängen och drar och sliter och försöker få upp dom över de där låren. Det går inte så bra, jag får ge dom till min lilla speniga tvilling istället.

Jag är drygt 40 år och får klädråd av min frissa och stilcoach. Du har ju smala ben så de ska få synas säger hon som den mest självklara sak i världen. Jag tittar förvånat på henne? Jag, smala ben? För där inne är jag fortfarande den där rätt stora och bastanta flickan som aldrig fick på sig byxorna och som med avund i ögonen tittade på alla de andra små nätta älvorna som var hennes jämnåriga kompisar.

Står i skoaffären och har hittat skorna jag vill ha. Det brukar inte vara det svåra. Det är inte att välja sko som gör att jag spenderar  onödigt mycket tid i skoaffären de gånger jag ska köpa fotbeklädnader. Det är rädslan för storfot. Att storfot ska vara jag. Jag vet ju rent teoretiskt vilken skostorlek jag har. Problemet är att jag har halv storlek, 38.5, det finns mest i sportskor och just sportskor är inte någon jag brukar inhandla. Ibland sitter 38 som en smäck, ibland inte, det är då jag behöver 38,5.  Men oftast finns inte den storleken och det är då skräcken för storfot kommer in i bilden.  Tjejer har små fötter, män har stora fötter, små fötter = kvinnligt. Så är det bara. Fråga mig inte varför, jag kanske levde med snörda fötter i Kina i mitt tidigare liv. Men för allt i världen jag vill inte ha stora fötter. Eller det får inte SE stora ut i alla fall. Ja,ja säger ni 38,5 eller till och med 39 är inte direkt stora fötter. Det är inom ”normalfördelningen” om man säger så. Det är därför kvinnoskor finns i de storlekarna. Börja man komma upp mot 42 kanske man kan börja fundera på saken. Men det spelar ingen roll, logiken är inte inkopplad i det här fallet. Jag provar och provar, funkar kanske inte 38? Jag tar på mig och går fram och tillbaks. Nej det klämmer och tårna känns onekligen snörda enligt gammal hederlig kinesisk modell. Tar på 39 och vandrar framför spegeln fram och åter, tittar och tänker, jo rätt stora ser de nog ut till min längd. JÄTTESTORA faktiskt när jag tänker efter. På med 38 igen och vandrar åter fram och tillbaks som en osalig ande i lokalen. På och av, av och på, skorna riskerat att bli utnötta i dragkedjan som jag håller på och då har jag inte ens köpt dom! Expediten frågar lite om jag behöver hjälp. ”Jo…,det är ju det här med storleken” säger jag. Hon förklarar tålmodigt, som så många expediter före henne, för mig hur det bör kännas. ”Ja men det glappar ju i hälen säger jag” och ser olyckligt ut med 39:orna i handen.

Nu slutar det med att jag tar med 39:orna hem, efter timmar av vånda. För hur det än är så går komfort framför snygghet nuförtiden,  till skillnad mot när jag var 15 och alltid gick hem med 38:orna.

365 så många är de årets dagar. 365 dagar då vi kan umgås med de vi tycker om, äta god mat och ge någon som förtjänar det en present. Ändå envisas vi med att trycka in detta på tre på varandra följande dagar under året.

På tre dagar ska du träffa mamma och hennes nya karl (jo jag vet det finns fortfarande de som har sina föräldrar gifta med varandra men det är väl snart ett undantag) du ska träffa pappa och hans nya om han lyckats hitta någon, du ska umgås med dina barn och barnbarn har du riktigt tur är de i sin tur skilda och du ska få schemat att passa med när de har sina barn eller ska till sin fd och nya svärmor, du ska ge mormor en klapp, hälsa på stackars ensamma morbror som sitt ensam på hemmet och just du känner ansvar för så här i juletider för inte ska någon behöva sitta själv? Ja sen har vi ju farfar och dina vuxna syskon som kanske jobbar skift och därför inte kan komma på julafton… och alla ska ju träffas hemma hos mamma i år för så har det alltid varit.

På tredagar ska du också laga och värma på och bära runt på kopiösa mängder mat. Det SKA vara sill, köttbullar, omelett, skinka, vörtbröd, rödkål, lax, Jansson, ostar, must, snaps… inte halvfabrikat hemlagat ska det vara, till ju ska till och med glögg och sprit vara hemgjort.  Du ska diska disken… eller om du har tur bara skölja av och fylla och tömma din och släktens diskmaskiner… sen ska du hinna få i dig efterrätten där någonstans.

Julklappar ska delas ut, beundras och tackas för. Det är tur att du flitigt har sett till att alla får lika mycket för lika många pengar så inga sura miner sprider sig i julefridens tystnad. Du tänker inte på det gapande hålet i din hushållskassa utan ler åt den fula keramikängeln du precis fått. Julklappspapper samlas ihop sorteras i rätt återvinningskärl och gömmas undan, inte ska väl det vara stökigt så här i juletider i ditt/svärmors/barnens/farmors hem.

Oj skulle hunden rastas också? Och vem har stulit resterna av janssonen och kräkts upp i hallen? Men men, du torkar upp det med ett leende mellan glöggen och sällskapsspelen du ska spela. För umgås ska vi göra alla på julen.

Detta är kulmen på månaden av förberedelser för denna högtidsstund, månaden du bakat pepparkakshus och gjort marsipangodis efter TV-kockens recept. Du har städat, fejjat och gjort egna dörrkransar. Du har sprungit dig smal och smärt mellan alla affärer där du handlat klappar. Du har desperat letat efter julstämningen och undrat varför den inte infinner sig….

Julefriden sänker sig över landet….

Nejdå det är inte en surtants överdrifter,  det är en  sammanfattning av diskussioner i fikarummet på jobbet, samtal med vänner och facebookinlägg. Funderar dock lite över varför det mest verkar vara ett problem för kvinnorna… eller vill män bara inte prata om det?