Jag tål inte socker i några större mängder, så är de bara och jag vet om det. För mycket intag av socker i form av godis, fikabröd och annat sliskigt resulterar obönhörligen i en mage rund och fin som en Edamerost från Holland.  Eftersom jag är gammal och vis så avhåller jag mig från socker till största delen . Slipper magknip och byxor som skär in i grenen. Får dock stå ut med gliringar från kollegor om att jag fjantar mig och är fånig. För jag är ju inte tjock och alltså behöver jag inte hålla igen på godis och sötsaker. Trots att jag påpekar att jag avstår för att jag får ont i magen annars tas som en ren och skär lögn. Man ska inte håll igen, det är liksom inte fint. Det ska pikas och påpekas. Men nu håller jag inte igen, jag bara vill inte ha ont i magen.

Men så kommer december. Denna mörkrets månad på alla sätt. Mörkret sänker sig över stad och land och även över mitt förstånd. Jag börjar bara lite försiktigt men någon pepparkaka och lite glögg kring första advent. Sen eskalerar det för att så här veckan innan jul urarta i regelrätt frosseri. Men vem kan klandra mig när fikarum och kontor är fyllda av burkar med pepparkakor och chokladkartonger… som bara ber om att bli uppätna?  Lussebullar trugas och glögg kokas… och jag äter och tänker att nog har de rätt belackarna som retar mig, jag är nog bara fåfäng så lite kakor och glögg kan jag unna mig, och en chokladbit eller två… Jag bakar egna pepparkakor och äter upp till middag när ingen ser mig.

Så här sitter jag nu rund och trind och med magknip.  Jag gissar att det inte ens är synd om mig.

Helt plötsligt finner jag mig surfa på däckbranschorganisationens hemsida ivrigt läsande allt om gummiblandningar och dubbdäck kontra dubbfria vinterdäck. Jag oroar mig att mina däck legat utomhus utan skydd, hur länge vet jag inte, vad kan det ha gjort med dem? Är de hårda och farliga att beträda asfalten med nu? Några veckor tidigare tittade jag fascinerat upp under min bil och tänkte till min egen förvåning ”jäklar så schysst det ser ut med en helt ny länkarm!”

Istället för att studera de välvikta handdukarna och lakanen i linneskåpet och tänka ” jäklar vad schyst det är med välsorterade linneskåp” så har jag istället börja fundera på hur ofta man bör sota och hur en bra kakelfog bör ser ut. Det här märkliga beteendet är något som uppträtt under senare månader… jag funderar vad detta intresse kommer sig av. Någon kanske skulle drista sig till att påstå att det beror på att jag numera lever utan man i mitt hus… men det konstiga är att det var ju ingen annan som fixade de där sakerna eller ens verkade tänka på det när det bodde en man i mitt hus heller. Så det kan inte ha med avsaknad av inneboende man att göra… undrar vad det kan vara då?

Dunk… den slås hårt mot vindrutan och jag inser att den måste ha dött omedelbart. Jag sitter och funderar på om den möjligen kan ha överlevt och ligger i dikeskanten och lider just nu. Då ser jag i ögonvrån hur någon fladdrar precis nedanför vindrutan och inser att den inte ligger i någon vägren utan på min bil. Den förmodade döda fågelns ben skakar i vinddraget från alla 80km/timmen som jag susar fram i.

Den är nog död…. det måste den ju vara, inget så litet överlever en sådann smäll? Jag kan nog ta bort den när jag kommer hem, jag låtsas inte om att det hänt… Men det fortsätter fladdra och jag blir mer och mer tvivlande på att den verkligen är död. Tänk om den lever? Förutom att vara allvarligt skadad förvärras det av att ligga i vinddraget och kastas hit och hit… Jag är en ond människa som utsätter den för det här! Jag måste stanna och se efter. Men OM den lever vad gör jag då?

Börjar tänka på den där dansmusen som dottern fick från en välmenande vän till mig, den blev sjuk, den led, den borde ha fått somnat in, men jag kunde bra inte slå ihjäl den. Att jag var en värre djurplågare att låta den ligga där och lida förmådde ändå inte handen att höjas och sänka hammaren mot den. Gick så långt att jag ringde en bekant och bad honom komma och agera bödel. Den hann självdö i väntan på att han skulle komma….

Så jag vet att om den lever så kommer jag inte att ta fram fälgkorset och dunka till, inte att lägga den framför hjulet och köra fram och åter några gånger. Jag kommer att ta in den, ta hem den, och försöka rädda den. Jag inser helt plötsligt varifrån dottern ärvt viljan att rädda alla skadade djur i hela världen.

Jag hittar en parkeringsficka, svänger in och går ut. Den sitter fastkilad under torkararmen. Benen är i konstig vinkel, ögonen slutna och nacken sladdrig. Ändå tittar jag noga, noga mot brösten, är det stilla, eller ser jag inte en liten höjning och sänkning. Nej, helt stilla. Hittar några pinnar och monterar bort den… kastar den i vägrenen och drar en skamsen suck av lättnad…

Vacklar ut i skogen för morgonens hundpromenad, är mer än lovligt trött och tycker väl att livet känns så där.  Finner mig helt plötsligt stående mitt i ett hav av smultron, röda och färdiga att plockas. Klockan är knappt sex på morgonen och ändå står jag där på knä och plockar dom, färska smultron till frukost kan väl få vilken dag som helst att få ett lite bättre skimmer.

Hemma igen häller jag upp smultronen i en skål tänker precis ta fram mjölken då jag hör en röst bakom mig ” du tänker väl på dvärgbandmasken, man kan inte äta bär direkt ur skogen längre”

Kvar på diskbänken står nu en skål nyplockade smultron som ingen har ätit… är jag feg eller bara förståndig. Har inte bestämt mig än, kanske äter jag upp dom efter jobbet.

Det är hösten 1999, en kväll i en inte alltför välinredd ungkarlslya på Bråddgatan i Norrköping. Jag blev bjuden på kebabrulle och Fanta utspätt i hemkört. Det är så där lagom romantiskt som det bara kan bli i en ungkarlslya en fredag i september när singelmamman är barnledig för en gångs skull. Han är tuff han är ball, han gillar dödsmetall. Jag är bortkollrad av dalmål och dumma skämt. Det är då jag börjar lyssna på musiken i bakgrunden och undrar vad är det han spelar?”Women be my slave”… med Manowar upplyser han mig om. Men Fantan har gjort sitt, ingen kan köra mig hem. Kebabrullen har gjort sitt, jag har ett hiskeligt magknip.

Det är våren 2011 en kväll i början av maj, jag äter lakrits och dricker vatten, bredvid mig sitter samme man, numer min äkta man, i bakgrunden hörs…Manowar. ”Konstigt att du inte reagerar när jag spelar det för dig” säger mannen.

Kanske mer konstigt att jag blev kvar där på Bråddgatan den där kvällen för så länge sen funderar jag, Manowar till trots.  Jag borde kanske ha reagerat då, nu känns det som om det är lite sent påtänkt.

Ibland blir jag så trött på mig själv och att jag hela tiden återfaller fast jag sagt åt mig själv att sluta. Sluta jämföra mig med andra och fundera över vad de kan tänkas tycka och tro. Sluta förklara mig och istället stå för mina val. För val det gör vi alla och jag har gjort en del aktiva val som jag är nöjd med. Men så får man frågor gliringar och ibland inte ens det, det är mer att jag inbillar sig vad andra ska tänka, tycka och tro.

Så här kommer ett statemen! Jag har valt att ha två stora hundar, sex katter och en häst!

Jag har valt det för att:

 • det ger mig så mycket att få en blöt strumpa levererad klockan 04.58 en söndagsmorgon av en svart hund som är så glad så glad att jag finns där.

 • Jag vet att någon kollar av mig några gånger per natt för att se att jag är min säng och andas.

• jag kan sitta i soffan med en Leonberger i knät som vänder nosen mot mitt ansikte och dyrkande ser upp på mig.

• jag kan samtidigt ha en till hund på andra sidan, en katt i andra delen av knät och en katt som halsduk.

• jag kan med en morot få 800kg häst att flytta sig i små små steg runt mig

• när jag fryser kan få en spinnande pälsmössa slingrad runt mitt huvud när jag ska sova

• jag kan få ett enormt hästhuvud uppstoppat i armhålan för att få ett öra eller två kliat

• jag kommer ut i skogen och blir motionerad

• jag är alltid efterlängtad och någon blir alltid glad när jag kommer hem

• jag kan rida akademiskt och umgås med likasinnade

 Samtidigt har jag valt bort:

• ny bil som startar klockrent varje morgon och inte behöver repareras

• Ett perfekt städat hem (det går inte med all denna päls och alla dessa tassar…)

• dyra restaurangbesök, restaurangbesök i största allmänhet när jag tänker efter • resor som innebär bortavaro någon längre tid

• shopping och märkeskläder

• Åkgräsklippare

 Osv osv

Och det är mitt val, jag är rätt nöjd med det. Jag tycker det är helt okej att klippa gräset och använda mina egna ben. Jag behöver inte nytt och fint hela tiden, jag gillar faktiskt de saker jag har! Jag tycker inte om att shoppa om jag ska vara ärlig och att ligga och sola är inte heller min grej. Nu ska jag välja att sluta bry mig om vad andra har för värderingar och mål i sitt liv och tro att det är någon norm och faktiskt stå för det här.

Så nej ni behöver inte fråga om jag ska köpa en ny bil, om jag inte borde ha en ny fin trimmer eller en åkgräsklippare, eller om vi ska på någon semester i år. Jag har valt bort det till förmån för andra kvalitéer i livet. Hepp!

Har alltid hävdat i mig bor en liten tant. Jag ser fram emot att bli tant! Jag har vägrat färgat bort de grå hårstråna och fantiserar om att lära mig sticka raggsockor. Jag bakar, saftar och syltar. Favoritklädesplagget hemma är mitt förkläde. Någon som mina vänner säger att ingen normal människa i min ålder använder utan det gör bara… tanter. Jag har hävdat att det är charmigt med rynkor och att det ska bli skönt att inte bli märkligt behandlad för att man ser ung ut. Jag har uppmanat tanten i mig att våga ta steget fullt ut och komma fram.

Men så helt plötsligt en dag känns inte mina gråa hårstrån lika charmiga längre. De grå tinningarnas charm känns helt plötsligt mer charmiga på någon annan än på mig. Jag börja fundera på att jag kanske ska köpa hårfärg i alla fall… inte för att jag vill piffa till mig, utan för att dölja de där grå stråna. Helt plötsligt när jag tittar mig i spegeln så tycker jag att jag ser gammal och glåmig ut i hyn, rätt rynkig börjar jag bli också.  Hela garderoben är full av ingenting att ha på sig i form av rätt omoderna kläder och börjar det inte bli lite mjukt runt midjan?

Så när hon äntligen gör mig till viljes och börjar komma fram, tanten, så är jag inte längre lika förtjust i tanken på henne.

Vi har ett berg precis bakom huset, där uppe finns en utkiksplats där man kan sitta och meditera och se ut över bygden. Jag klättrade dit idag, behövde lite tid för mig själv och fundera över livet. Solen sken himlen var blå, fåglarna kvittrade i skyn och spindlar och myror sprang runt mina fötter. En bild av en indian som gått ut i vildmarken kom för mitt inre, indianen som gått för att finna sitt totemdjur. Jag sluter mina ögon, vänder huvudet mot solen och vänder mina tankar inåt, försöker bli ett med naturen... och i mitt huvud kommer en bild av en gråsugga...